Ny vecka med nya utmaningar. Hasse och jag startade dagen på mottagningen, där BrukarFöreningen får mer och mer uppmärksamhet. Det är många som har synpunkter på vården, bemötandet och behandlingen. Det är spännande att höra också hur olika grundinställning olika patienter har, och hur olika bemötande de får. Men det är också skrämmande att se mönster som, kan det tyckas, grundas på en misantropisk attityd gentemot narkomaner.
Många som söker upp oss behöver också hitta ett nytt innehåll, en mening, riktning och sammanhang i en delvis ny tillvaro. Utan en social tillhörighet är det lätt att känna sig ensam, vilsen och utlämnad.
* * *
Jag har tidigare talat med riksföreningen om att utveckla lokalföreningsstödet runt om i landet, och erbjudit mig att hjälpa till att organisera det och utveckla något slags "startpaket" och stöd för nystartade lokalföreningar. Fick ett samtal från Stockholm om ett support-ärende i en närliggande stad. Det var ju inte riktigt så jag menade med utveckling av stöd, men jag hjälper gärna till om jag kan, så jag snacka lite med dem det gällde, och asså man blir ju riktigt mörkrädd. Ni skulle inte tro mig om jag återberättade allt, men att få sin medicin utbytt till ett helt annat preparat, bli erbjuden ett tredje preparat, bli utskriven ur programmet (per telefon, av en sköterska) när man tackar nej, inom loppet av sex månader, utan att en enda gång ha fått träffa ansvarig läkare, är anmärkningsvärt, om inte brottsligt. Ytterligare bara ett exempel på hur godtyckligt, hänsynslöst, ja fan imig rent kriminellt patienter kan behandlas.
* * *
Sen eftermiddag möte med Tommy Strandberg och Kent Karlsson angående hur i helskotta vi ska fortsätta med planeringen av Opiatseminariet i maj.
Ja fan jag vet inte.... får alltid känslan att hur man än vänder sig så får man den hårt i röven.
natti natti
Bra jobbat Zoran.
SvaraRadera