Knark ska vara kriminellt
09-03-19
Det går inte att bortse från att narkotika ger kickar till en del människor – att knark är gott. Narkotikapolitiken måste bestå av många pusselbitar och det är betydligt mer komplicerat än Lisa Heljefors påstår i sin ledare i ETC Örebro nr 11, det menar Elisabeth Lindgren och Erik Winnfors i den här artikeln.
Till kommentarerna får man på ETCs sida använda max 1500 tecken, därför blev svaret något kort, och följer härnere. Det finns ju mycket mer att säga om deras människofientliga syn på beroende än så, t.ex. att de inte föreslår något som helst alternativ till kriminalisering och tvångsvård och säger att "Det hör till ovanligheterna att missbrukare kliver in på ett behandlingshem frivilligt för att få vård." Vilket ju naturligtvis är ren och skär lögn, och bortser helt från den beroende individens vilja, önskan, förmåga, kraft, kompetens att själv ta initiativ att förbättra sitt eget liv. I sjävla verket är det så att tvång i princip aldrig leder till över tid hållbar "drogfrihet". Däremot är tvång direkt relaterat till en mängd negativa effekter, både på det samhälleliga ideologiska planet, och framför allt det individuella planet, där det mest extrema är överdos och död, den allra vanligaste följden av en tids tvångsvård.
I Sverige dör en beroende varannan dag - i EU en varje timme - av överdos. Dödsfall som med relativt enkla medel, helt i motsats till tvångsvård, lätt skulle kunna minskas.
Örebro Brukarförening menar att en död beroende är en för mycket.
Oavsett vad all statistik säger är det en människa vi talar om.
Man jämför Sverige med andra länder och tävlar om vem som är ”bäst” på att bemöta än det ena, än det andra stadiet av beroende. Man avhumaniserar individer och gör människor och deras lidande till statistik och procentsatser. Man förespråkar kriminalisering av ett beroende, en sjukdom som i svensk sjukvård har en diagnos, alltså man vill tvinga människor till underkastelse.
”Det är genom att störa den enskilde missbrukaren som man kan få stopp på langningen”, påstår man, utan något som helst källhänvisning. Troligtvis eftersom ett sånt påstående saknar empirisk grund, utan vilar på artikelförfattarnas moraliska och ideologiska föreställningar. Man använder sig alltså av ett klassiskt desinformationsknep, att blanda statistik med lösa påståenden dragna ur hatten för att ge sken av vedertagen sanning.
Man vill alltså fortsätta att kriminalisera, demonisera, stigmatisera och marginalisera människor som redan är på utsatthetens yttersta stup. Helt i linje med det rådande klimatet i Sverige i början av det 21a århundradet: sparka på den som ligger, förakta den svage, bannlyse den sjuke, halte, och lytte.”Innan narkotikabruk kriminaliserades var en förälder till en missbrukande 18-åring helt maktlös”, tydliggör vad det handlar om: makt. Även om omgivningen är ”maktlös” i juridisk mening, är vi långt ifrån hjälplösa. Så frågan är: vill vi utöva makt över de utsatta, eller vill vi sträcka ut en hjälpande hand åt de behövande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar