VARNING: Det här inlägget är mycket långt. Det är också mycket viktigt. Därför är det bra om du läser det i dess helhet.
Hejsan. Hoppas alla haft en sjysst påsk. Jag har umgåtts med familj o vänner o inte uppdaterat mycket på bloggen. Vi har bland annat
anklagats för att vara en "sluten" förening. Vilket naturligtvis inte stämmer, vi är en öppen demokratisk förening som verkar för våra medlemmars bästa. Genom samverkan med medlemmarna, övriga aktörer och utifrån förutsättningar som ständigt förändras, utvecklas fortlöpande en policy kring vad som är våra medlemmars bästa. Även om det, som i vilken annan organisation som helst, bland medlemmarna kan finnas skilda uppfattningar om detaljer, ska styrelsen representera medlemmarna och verka i deras sak. Vi informerar gärna om vår verksamhet till den som är intresserad, men ingen ska tvinga oss att rättfärdiga en behandling som bedrivs av landstinget, eller vår existens. Om en
anonym kommentator på bloggen inleder en dialog med att med skadeglädje applådera att vår riksförenings ordförande blivit mordhotad, för att i nästa kommentar vilja "kramas", och ifrågasätter föreningen utifrån lösa samband vilka vi inte ens är överens om existerar, drar i alla fall jag öronen åt mig en smula. Särskilt när det är påsk och familjen är här.
Vi svarar på frågor därför att vi tycker det är viktigt att föra ut information och föra en debatt, inte därför att vi har något att försvara. Jag ska därför använda mig av "A2s" kommentarer här för att belysa en del frågor och bemöta några påståenden. När jag refererar till "A2" menar jag ibland personen som gjort kommentarerna, ibland generellt för den typen av debattörer, men oftast riktas texten nedan till alla som är intresserade att lära mer om substitutionsbehandling och Brukarföreningen.
Jag är av den uppfattningen att språket hjälper oss att forma vår verklighet. Jag anser det viktigt att vara medveten om hur och varför man använder vissa ord, och vilken verklighet de kan skapa. I den mån jag i det följande använder ord som "missbruk" och "missbrukare" och liknande är det när jag citerar.
Jag bryter ner "A2s" kommentar för översiktligheten:
Du tycker liksom jag att alla är inte lämpade att behandlas med sub eller metta. Var går då gränsen?Det är inte min sak att avgöra. "A2" vill få det att framstå, här och i det följande, att vem som helst kan få "legalt gratis knark" hur enkelt som helst. Detta är långt ifrån sanningen. Läkemedelsassisterad underhållsbehandling vid opiatberoende är en behandling som är hårt reglerad och styrs av Socialstyrelsens föreskrifter (SOFS 2004:8), och varje klinik har dessutom sitt eget strikta regelverk.
I detta sammanhang är ett par punkter från föreskrifterna särskilt intressanta:
1 kap. 1 §: Behandlingen ges med stöd av hälso- och sjukvårdslagen, HSL (1982:763).
2 kap. 1 §: Underhållsbehandling får endast ges på sjukvårdsinrättning som är särskilt inrättad för beroendevård. Verksamheten vid en sådan vårdinrättning skall
1. bedrivas med beaktande av de nationella målen för narkotikapolitiken (...)
2 kap. 4 §: Ansvaret för underhållsbehandling ska åligga legitimerad läkare med specialistkompetens i psykiatri som dessutom bör ha dokumenterad erfarenhet från beroendevård.
4 kap. 1 §: Frågan om en patient skall ges underhållsbehandling skall avgöras av en legitimerad läkare som har ansvar för sådan behandling. Vid bedömningen skall läkaren ha en helhetssyn på patientens missbruk samt dennes hälsotillstånd och sociala situation. Bedömningen skall göras efter en personlig undersökning av patienten och i samråd med kommunens socialtjänst.
4 kap. 2 §: Underhållsbehandling får endast ges till den som
1. fyllt 20 år och har ett dokumenterat opiatberoende sedan minst två år (...)
4 kap. 3 §: Underhållsbehandling får inte påbörjas om
1. annan behandling vid opiatberoende bedöms tillräcklig,
2. patienten är beroende av andra narkotiska preparat än opiater eller alkohol på ett sätt som innebär en oacceptabel medicinsk risk, (...)Om detta finns en hel del att säga, och ännu mer finns att säga om hur olika kliniker tolkar föreskrifterna och utformar sin egen verksamhetsplan. Det är en lång diskussion som jag inte tar nu, men det är detta och hur det påverkar våra medlemmars vård som Brukarföreningens verksamhet koncentreras kring. Jag har tagit med dessa punkter för att belysa "A2s" frågor om vem som bör få behandling och antydningar om att medicin delas ut lättvindigt. Brukarföreningen håller inte med om det, men uppmärksammar att sådana uppfattningar hos allmänheten kan underminera förtroendet för behandlingen.
Vad jag tidigare sagt är: "Det är inte alls så att jag tycker att ALLA som är beroende av opiater ska ha metadon eller buprenorfinbehandling. Jag håller fullkomligt med dig om att det inte är för alla eller att det ska vara för alla."
Det förefaller dock som att det är FLER som är i behov av behandling, inte FÄRRE. Därifrån till att säga att ALLA ska ha uteslutande underhållsbehandling är ganska absurt och något som vore löjligt att hävda. Många kanske har större behov av annan behandling, vilket också speglas i föreskrifterna. Det är dock varken min eller "A2s" sak att avgöra, även om vi kanske har olika generell uppfattning.
jag tror att mycket av den kritik som finns kring denna behandlingsmetod uppstått då "fel" personer kommit in i behandling.Jag kan utifrån resonemanget ovan omöjligt hålla med om detta, eftersom jag inte är skickad att avgöra vem som är "rätt" eller "fel" person. Däremot ligger det en hel del i att mycket av kritiken som finns kring underhållsbehandling uppstått därför att fel personer har åsikter om vilka som bör ha behandlingen. Vilka som är rätt personer att göra en sån bedömning framgår av Socialstyrelsens föreskrifter, utdrag ovan.
Säg rent hypotetiskt att jag är en f.d hasch rökare som fattat tycke för subutex, jag har på så vis utvecklat ett opiatberoende. (En inte alltför ovanlig missbrukskarriär idag)Subutex, oxycontin, varvat med lite benso och röka blir nu min drog. Tycker ni att jag ska behandlas med subutex?Återigen hänvisar jag till resonemanget ovan och Socialstyrelsens föreskrifter. Det är naturligtvis omöjligt att generalisera, och varje ärende måste bedömas för sig. Vad som är viktigt ur Brukarföreningens ståndpunkt är inte HUR ett opiatberoende har tillkommit, utan ATT det är ett faktum.
Utifrån att opiatberoende kan konstateras och övriga kriterier enligt föreskrifterna uppfylls, är ett generellt svar JA, under förutsättning att patienten så önskar och en specialistläkare har gjort en korrekt bedömning. En linje som Örebro Brukarförening driver i detta sammanhang är differentiering av patientgrupper, med anpassade behandlingsmål och individualiserat behandlingsinnehåll. Något som i stor utsträckning saknas idag, och där man inte gör några avsevärda skillnader mellan en ung, relativt opiatnaiv patient och en erfaren heroinist med helt andra behov.
Socialstyrelsens föreskrifter diskvalificerar å andra sidan de som söker underhållsbehandling och är beroende av andra narkotiska preparat än opiater. Om ett sånt beroende föreligger framkommer av den långa utredning som görs innan patienten kan inkluderas.
Finns den "rena" heroinisten kvar idag?Jag antar att "A2" med "ren" heroinist avser någon som uteslutande använder heroin. Svaret är tveklöst JA.
Har inte de flesta idag ett blandmissbruk?JO, men det hade de flesta igår, i förrgår, för tio år sen och kommer att ha imorgon också. Det är, enligt Brukarföreningen inte ett argument mot underhållsbehandling, av flera anledningar som det inte finns utrymme att gå närmare in på nu, men jag återkommer gärna i frågan. Däremot är Socialstyrelsen tydlig i den här frågan, utifrån medicinska risker. I Örebro testas patienter under en (minst) två månader lång utredningsfas mot användning av andra preparat.
Innleder inte många idag sitt opiatmissbruk med just Subutex? Det förefaller tyvärr så att de som jag kallar "opiatnaiva" utvecklar ett opiatberoende uteslutande utifrån användning av buprenorfin. Detta är i många hänseenden bekymmersamt och kräver en lång diskussion vilket det inte finns utrymme för här. Låt mig kort bara nämna att Brukarföreningen har uppmärksammat denna verklighet och det upptar en stor del av vårt arbete i samverkan med andra relevanta aktörer, där vi strävar efter att skapa övergripande långsiktiga strategier, liksom praktiska bemötandestrukturer och individuella lösningar. Vi ser problemet i första hand som att gemensamma, verksamma modeller för bemötande än så länge saknas, samt på bristande prioritering och resurser och felriktade insatser.
Generellt tar Brukarföreningen avstånd från tanken att existensen av landstingsdriven underhållsbehandling har skapat denna verklighet, eller bidrar till ett totalt sett ökat narkotikabruk. Vi menar tvärtom att en utbyggd landstingsvård leder till färre opiatberoende.
Vad ska vi göra med dem?Återigen, detta måste bedömmas individuellt. Det är också lite oklart om "A2" menar de som har ett blandmissbruk, eller de som har utvecklat ett opiatberoende uteslutande genom buprenorfinanvändning. För bägge grupperna gäller dock att få opiatberoendet under kontroll för att kunna hantera övriga frågor.
Vad gäller "blandmissbruk", eller användning av andra preparat än opiater, är det i okontrollerade sammanhang mer regel än undantag. Detta bör inte vara något hinder för att inleda en utredning om inklusion i underhållsbehandling, dock är det många som på grund av detta diskvalificeras under utredningen. Detta faktum är mycket bekymmersamt, eftersom man med en lätt omskrivning kan tolka det som att patienten måste bevisa att han är "frisk" innan han kan förklaras "sjuk" och få rätt till vård. Brukarföreningen anser inte att man per automatik bör vara diskvalificerad från underhållsbehandling mot opiatberoende om man samtidigt använder andra preparat. Landstinget har dock det medicinska ansvaret att deras patienter inte dör medan de är i behandling. För att slippa det ansvaret diskvalificerar man patienter som trots kontrollerad underhållsbehandling använder andra preparat. Vi menar att dessa personer behöver MER stöd och hjälp, inte MINDRE. Denna fråga har jag inte möjlighet att ge ett mer uttömmande svar just nu, vilket den kräver.
Vad gäller de "opiatnaiva" bör de heller inte automatiskt uteslutas från underhållsbehandling, eftersom de
de facto har utvecklat ett opiatberoende. De bör erbjudas underhållsbehandling för att få beroendet under kontroll och deras behandling bör differentieras och definieras utifrån de givna förutsättningarna, och man kan således ha en relativt snar, tydligt uttalad uttrappning i åtanke redan vid inledandet av behandlingen. Som det ser ut idag finns i princip ingen hjälp för de, oftast unga människor som har blivit beroende av buprenorfin. Örebro Brukarförening är i en intensiv process att tillsammans med kommun och landsting utarbeta verksamma, på vetenskaplig grund vilande handlingsprogram för denna grupp.
Har inte opiatmissbruket avdramatiserats i och med subutexen?Den viktigaste frågan här är att ett oönskat buprenorfinberoende har utvecklats i och med det redan etablerade, utbredda, och i stor utsträckning accepterade knaprandet av läkarförskrivna piller. Här är det inte Subutex som är boven, utan den rådande pillerkulturen, vilken liksom alkoholkulturen har föräldragruppens tysta godkännande.
Det är ju "en medicin" mot heroin och kan inte vara så farligt Eller? Frågan bör ställas som "Varför vill våra ungdomar prova mediciner?" (se ovan), och sättas in i ett större socioekonomiskt samhällsperspektiv. Om man vill hitta enkla betydelselösa svar på komplicerade frågor är det utmärkt att som "A2" tuta ner huvet i sanden och köra på i gamla beprövade verkningslösa banor. Detta är en strategi som Örebro Brukarförening vägrar att anamma. Vi möter den brutala verkligheten som den är, med öppna ögon, och söker svar som hjälper de som lider, och inte de som tillfredsställer den allmänna opinionen som säger "Allt är knarkets fel!"
Det känns ju inte så farligt att prova en "medicin" som att prova det kring död förknippade "Heroinet".Buprenorfin ÄR inte lika farligt som heroin. Punkt slut. Om du påstår det ljuger du och en 17-åring som säkert vet mer om saken än du kommer att skratta åt dig bakom din rygg och förakta din oärlighet och du kommer aldrig någonsin att kunna hjälpa honom. Det finns ingen som vill vara beroende, oavsett preparat. Alla människor vill vara fria. Men okontrollerad heroinanvändning kan leda till döden, buprenorfin kan rädda liv. Häri ligger skillnaden. De som påstår att buprenorfin och i vissa fall metadon är dödsorsak leker med sanningen vilken till absolut största delen är att något av dessa preparat funnits i kombination med andra depressiva medel, som alkohol och bensodiazepiner. Det är kombinationen som varit dödlig, inte buprenorfinet. Kombinationen alkohol och bensodiazepiner (eller pennicilin för den delen) är fullt tillräcklig för att framkalla död.
Klicka på bilden för BBC-artikel.
Klicka på
texten för källan.
Här vet jag inte riktig vad det är du egentligen vill säga. Det låter som du försöker framställa buprenorfinpreparat som värre än heroin. Med det gör du inte bara dig själv som behandlare en otjänst (och framstår som helt oseriös), du gör heller inget för att hjälpa dem som faktiskt har utvecklat ett opiatberoende. Abstinensen från alla opiater är svår och kräver oftast sjukhusvård. Eftersom läget idag är att buprenorfinberoende i bästa fall erbjuds en 10-dagars avgiftning och ingen behandling är det många som inte ens försöker den vägen då de vet att det är en omöjlighet. Istället upprätthåller de sitt beroende på ett farligt illegalt sätt.
Finns det ingen koppling med den legala användningen och det allt mer ökade illigala användningen? Hur många "nya" opiatmissbrukare är det ok att skapa för varje person som räddas med subutex eller metta?Det är här det tydligt framgår att du har din agenda redan klar, men försöker vara finurlig genom att omformulera dina påståenden till frågor och låtsas intresserad av Brukarföreningens verksamhet. Men Zoran är finurligare. På fråga A svarar jag NEJ. På fråga B svarar jag att personer som "räddas med subutex eller metta" skapar inte nya opiatmissbrukare, vilket innebär att du får underkänt i ämnet kausalitet. Återigen, du försöker skapa enkla lösningar på komplicerade förhållanden och söker förlägga skuld på våra medlemmar, patienter i substitutionsbehandling, som skapare av "nya opiatmissbrukare". De beroende finns där, det är verkligheten. Örebro Brukarförening söker inte syndabockar, vi söker att hjälpa dem som har ett beroende på bästa sätt. Om det är att hjälpa dem till en adekvat substitutionsvård eller något annat beror på vad individen vill och kan.
För att vara lite mer utförlig på "fråga A", så är problemet med den att när du talar om "koppling", försöker du få det att framstå som att "legal användning" leder till (=är en direkt orsak till) ökad "illegal användning". Detta är ett logiskt argumentationsfel av typen
"cum hoc ergo propter hoc" ("med detta, därför på grund av detta") som många av dina likar (de som applåderar Brukarföreningens ordförandes mordhot och anser att Brukarföreningen bör upphöra med sin "drogpropaganda") använder när de försöker smutskasta vetenskapligt underbyggd metodik. Ett av många typer av argumentationsfel måste jag tyvärr konstatera. Just den här typen går ungefär så här: "Många som åker buss är fattiga. Bussåkande skapar fattigdom."
Förutom att arbeta på ett individuellt plan, att se verkligheten och möta den - hjälpa dem som behöver hjälp, istället för att leta syndabockar där inga finns - skapa stigma hos beroende, söker Brukarföreningen orsaker till samhällets problem på ett vidare plan och duckar inte för de komplicerade sammanhangen.
Vad ska vi göra med dem som "inte nått botten" med sitt missbruk. Detta har jag redan svarat på i en tidigare kommentar till "A2":
"Att "nå botten" är ett cyniskt människofientligt och felaktigt antagande som 12-stegsrörelsen gör om NÄR det är lämpligt att hjälpa en människa. Det är dessutom en, med nuvarande lagstiftning uppmaning att begå brott."
För att utveckla resonemanget lite och visa på bristerna i detta bemötandesätt så utgår man alltså från att man inte kan hjälpa en beroende som inte är tillräckligt "motiverad". Eller för att vara mer korrekt, man lägger hela ansvaret och skulden på den hjälpsökande: han "kan inte ta emot" hjälp innan han "nått botten". Att avvisa en opiatberoende, som ofta redan dras med en stor och tung dos skuld och ofta ett långt gånget fysiskt, mentalt, ekonomiskt och socialt lidande, och be denne gå ut och "knarka färdigt" är som att sända den direkt till döden, eller i vart fall helvetet. Som jag också sa, att uppmana någon att "knarka mer" innan de är "motiverade" att "ta emot hjälp" är att uppmana till brott, eftersom det är olagligt att "knarka". För övrigt, vad ska en beroende ha en 12-stegsbehandling eller nån annan behandling till om du säger åt honom att "knarka färdigt" först. Då är han ju redan "färdigknarkad" och behöver ingen hjälp. Faktum är att över tid har 12-stegsbehandling lika "bra" resultat som ingen behandling = 5%.
Om vi försöker skapa oss en grafisk bild av när det är lämpligt att hjälpa en beroende skulle man kunna visualisera en skala från 1 till 10, där "1" = "provat en drog en gång" och "10" = "nått den absoluta botten och förlorat allt, såväl arbete, bostad, ägodelar, kläder och pengar som hälsa, familj, vänner och socialt sammanhang", så gissar jag att de som förespråkar den här metoden tänker sig att man kan hjälpa inte bara de som är på "10" (det vore ALLTFÖR cyniskt), utan kanske de som är mellan låt säga "8" och "10", och man utesluter således inte bara de som är på "toppen" av sitt beroende, de mellan "4" och "7", utan även de som precis är i nån slags "inledningsfas", de mellan "1" och "3".
Brukarföreningen tar starkt och tydligt avstånd från den här typen av resonemang kring vem man kan och bör hjälpa och motsätter sig idéer som "behandlingsmotivation", "sjukdomsinsikt" och andra liknande flumbegrepp som ett kriterium för att erbjudas hjälp. Vi menar att vägen till ett bättre liv är en process, inte en punkt. Ofta är vägen lång, svår och snirklig, och från de som går brevid och vill hjälpa krävs mycket tålamod och uthållighet, och framförallt kanske ett accepterande av att man aldrig når de "resultat" som den HJÄLPANDE vill nå. Det är ändå den BEROENDE som måste avgöra vilken hjälp han behöver och när, och vilka resultat han vill uppnå.
De som är unga och fortfarande "vill leva det kriminella livet"? Kan det inte vara svårt för dem att motstå de snabba pengar som finns i att sälja en sub för 300:-Igen försöker "A2" lägga skulden på Brukarföreningens medlemmar och patienter i substitutionsbehandling, och han har dessutom mage att med VERSALER förneka att det är det han gör, och tar som en äkta dramaqueen ett storslaget farväl med ytterligare floskler. Detta är också en av anledningarna att jag vägrade att fortsätta diskutera med honom.
Han vill alltså göra gällande att substitutionsprogrammets patienter är unga och "vill leva det kriminella livet" genom att sälja den medicin de har förskrivet för att de inte kan "motstå snabba pengar". Utan att ha gått in på alltför mycket detaljer har jag försökt ge en bild av hur svårt det är att överhuvudtaget komma på fråga för inklusion i substitutionsprogrammet, jag har dock inte vidare mycket beskrivit hur svårt det är att hålla sig kvar i det och de rigorösa säkerhetsregler som omgärdar det. Att någon med vett och vilje på ett beräknande vis skulle genomgå hela intagningsproceduren och underkasta sig de inskränkningar, vardagliga kränkningar och den förnedring det innebär (vilken är en av Brukarföreningens huvuduppgifter att komma till rätta med) för 300 kronor, vittnar om att "A2" saknar rudimentär kunskap om hur programet är utformat och de patienter som är i behandling. samt missar återigen större och mer komplicerade sammanhang.
Trots att kontrollen kring behandlingen är stenhård talar man om så kallad diversion, eller "läckage" av den förskrivna medicinen till den "illegala marknaden". Brukarföreningen förnekar inte att ett sådant "läckage" är teoretiskt möjligt, eller att det för ett "lyckat" behandlingsresultat med substitutionsläkemedel, liksom för alla andra behandlingar krävs insatser som täcker även andra aspekter av patientens liv än den medicinska. Ekonomi, arbete, utbildning, mental och fysisk hälsa, socialt umgänge osv. Dessa faktorer är viktiga att bemöta och här har kommunen och landstinget ett gemensamt JURIDISKT ansvar. Brukarföreningen verkar för att kommun, landsting och patienter ska ta ett gemensamt SOLIDARISKT ansvar för dessa frågor. Både kommun och särskilt landstinget arbetar ständigt med dessa frågor och försöker hitta hållbara lösningar. Tyvärr, noterar Brukarföreningen, skjuter dessa försök ofta förbi målet, och vi tror att de kommer att fortsätta göra det så länge patientgruppen och Brukarföreningen inte är delaktiga i utformandet av vården.
Avslutningsvis angående subutex och metta behandling, kan det vara så att: "Många känner sig kallade, men få ska var utvalda" ???Utifrån de frågor "A2" har ställt är det anmärkningsvärt att han drar en sån slutsats som motsäger hans tidigare resonemang. Svaret är ju precis tvärtom. Det är FLER, inte FÄRRE som behöver hjälp. Dessutom är det tyvärr så att eftersom det finns ett högst begränsat antal platser för substitutionsbehandlling är den brutala verkligheten just att det är en känsla av "utvaldhet" som präglar inklusion i behandlingen, när det i själva verket borde vara en rättighet att få en behandling som bygger på EVIDENS och ERFARENHET enligt hälso- och sjukvårdslagen.
I nästa kommentar fortsätter "A2":
är ni inte så intresserade av att föra några längre resonemang, då de exempelvis kan inehålla kritik mot en viss form av landstingsvård, vilken ni INTE har som uppgift att försvara. Fast samtidigt säger ni er representera de människor som går där. En svår ekvation som jag finner jag lite underlig."A2", jag ska förklara för dig som om du var ett litet barn:
1. Vi är visst intresserade av att föra långa resonemang, men inte med anonyma kommentatorer som förmedlar minst sagt dubbla budskap, implicit smutskastar våra medlemmar och hyllar mordhot som en acceptabel form av kommunikation.
2. Vi har inget emot kritiker, men kritik ska framföras på saklig grund. Vi accepterar inte tyckande, tro och lögner som relevant kritik mot vår förening ,våra medlemmar eller den behandling de har, särskilt inte när man använder hycklande omskrivningar.
3. Om landstinget INTE bedrev substitutionsbehandling skulle Brukarföreningen verka för en sådan sak.
4. Eftersom landstinget bedriver substitutionsbehandling är det DERAS sak, inte vår, att förklara, knappast försvara, den saken.
5. Örebro Brukarförening representerar opiatanvändare i, och utom behandling, och verkar för att de ska få inflytande över sin vård och sina rättigheter tillgodosedda i alla sammanhang.
Att inte vilja bemöta olika sysnätt gagnar nog inte er verksamhet. Tack för tipset. Och du vill att jag ska tro att du bryr dig om vad som gagnar vår verksamhet?
Jag förstår att då ni företräder den kontroversiella linjen bestående av "harm reduction åtgärder" blir ni ganska hårt ansatta och kanske trötta på kritik.Harm Reduction är ett uttryck som vulgariserats av fanatiska droghetsare, och få människor som använder uttrycket har någon aning om vad det innebär. Att det är kontroversiellt är för att människor i allmänhet har en felaktig uppfattning om vad det är frågan om, till stor del på grund av "antiknarklobbyn" som med hjälp av monopolisering av offentliga medel har skapat sig ett tolkningsföreträde och motarbetar alla resonabla försök till att föra en sansad och faktabaserad debatt. Detta är en komplicerad fråga som också kräver mer tid och utrymme än vad som tillåts här. Vad gäller själva principen, vill jag här låta Dr. Massimo Barra, Vice-President i Internationella Röda Korset tala:
But what exactly is a harm reduction strategy, in reality? A harm reduction strategy is the opposite of a harm increase strategy, which humiliates, mortifies, criminalizes and stigmatizes drug users, producing negative effects both at the individual and public health levels, as well as at the social one.
A harm reduction strategy opposes the wrong ideas that punishment and deprivation are the right answers to the problems of the more than 200 million drug users worldwide, 25 millions of which Costa in his recent report to the UN describes as “hardcore drug addicts”.
There is no other field in medicine in which doctors have the objective to increase the harm of patients. It seems therefore unfeasible to speak about harm increase as a possible therapeutic strategy, although we should try to understand which philosophy lies behind it. Many people think, in good faith, that associating a form of harm, or punishment, or violence, to the action of taking drugs could help “unconditionate” the positive conditioned reflex associating drugs with pleasure.
According to this point of view, if the memory of pleasure makes it easier to continue taking drugs, the memory of sorrow and grief should act as a deterrent. In the reality, it does not work like that. On the contrary, the more an individual is treated with violence, the more he looks for substances that can give him comfort, that can help him, that can give him back serenity and calm, that can love him.
Many relatives, friends and doctors turned themselves into persecutors when they adopted the philosophy that nobody can revive if he has not reached rock bottom. Unfortunately, many drug users could not revive from the evil consequences of sadistic and unqualified therapeutic treatments, which have increased, and not decreased, the damages related to drug consumption.
What I am asking you to do, now, is to keep well in mind that harm increase is as dangerous as substances, and that a harm increase approach implies and justifies stigma and discriminations of drug users.
Hela talet som gavs på Svenska Brukarföreningens narkotikapolitiska seminarium i Stockholm i mars 2008, återfinns
här.
På ett lokalt och konkret plan här i Örebro betyder Harm Reduction inte åtgärder för åtgärdernas skull, utan en önskan om frihet från hälso- och dödsrisker, värdigt och jämlikt bemötande, och social och ekonomisk inklusion i samhället för våra medlemmar.
Men den som ger sig in i leken får nog ändå tåla det.
Det kanske är en lek för dig, "A2", för oss är det dödligt allvar.
Sedan verkar ni enbart vara intresserade av dem som har ett missbruk. Det är DE ni vill möta och träffa. Det är ju helt rätt!!! MEN då ni samtidigt gör anspråk på att vara en organisation som vill påverka lagstiftning m.m ( se punkt 3 c) och som sådan borde ni vara bättre på att föra en dikussion "bredvid" användar perspektivet. Kanske måste ni välja perspektiv, den enskilde missbrukaren eller rollen som en opinion bildare?Återigen, tack för tipset. Det känns verkligen som att det kommer från hjärtat och är välment. MEN, vi måste inte alls välja ETT av flera perspektiv. De lokala brukarföreningarna i landet som är knutna till Svenska Brukarföreningen får sammanlagt årligen över 700 supportärenden, individuella patientärenden som kräver våra insatser, SAMTIDIGT driver lokalföreningarna kommunalpolitiska och landstingspolitiska frågor på högsta nivå, OCH Svenska Brukarföreningen är remissinstans till flera lagförberedande utskott och agerar mycket aktivt på det nationella och internationella planet.
Vi anser att i en demokrati ska lagförändringar utgå från dem de berör, i det här fallet brukarna. Därför är det självklart för oss att politisera individuella ärenden för att påverka lagstiftare till våra medlemmars gagn. Dessutom är det inte bara förändringar i nationell lagstiftning som avses, utan kan till exempel även innebära förändrade rutiner och regelverk på kliniknivå.
vill ni avkrimminalisera bruk av narkotika?Hu, hemska tanke! Här skulle du bra gärna vilja att jag ger dig lite vatten på kvarnen, va?
Svenska Brukarföreningen och lokalföreningarna uppmärksammar att kriminalisering av bruk av opiater försätter våra medlemmar i många bekymmersamma situationer, i det mest extrema fallet dödsrisk i och med underlåtelse att rapportera överdoser då den döende enligt nuvarande lagstiftning har gjort sig skyldig till brott.
Förutom det menar vi generellt att visionen om ett "narkotikafritt samhälle" är en orealistisk utopi och det finns inte ETT ENDA tecken som tyder på att vi under de senaste 30 åren tagit ETT ENDA steg närmare den. Vi anser att man åtminstone bör kunna diskutera bevekelsegrunderna för en restriktiv, repressiv politik som är helt verkningslös annat än att den leder till marginalisering, stigmatisering, diskriminering, demonisering, institutionalisering och ond bråd död.
Örebro Brukarförening har inte för avsikt att föra några avkriminaliseringsdebatter inom överskådlig framtid. Det är för långt bort från verkligheten vi möter idag.
Men jag ska vara generös med vattnet och ge dig min PERSONLIGA uppfattning: Jag anser att man bör diskutera narkotikaklassificering av ALKOHOL, den farligaste, mest spridda, mest lättillgängliga och mest accepterade drogen i Sverige idag. Jag anser att det inte bör vara straffbart att lämna ett positivt urin- eller blodprov avseende någon drog, däremot bör man erbjudas frivillig vård.
Salon columnist and bestselling author Glenn Greenwald is the author of a new Cato Institute policy paper
on Portugal's pathbreaking and hugely successful drug decriminalization program.Ja det var allt för mig. Avslutningsvis så vill jag kommentera att jag INTE på något sätt lägger någon skuld på er förening eller dess medlemmar. Allt jag ville veta var hur ni som förening ser på det ökade missbruket av subutex i Örebro och Sverige.A tjena. Jag har alltför mycket erfarenhet av den här typen av desinformation för att gå på den lätta. Prova att lura nån annan. Men sanningen kommer alltid ikapp, så var försiktig.
Vad ska vi göra åt det, och varför har det blivit så?Utomordentliga frågor! Om du är beredd att diskutera dem med ett öppet sinne och göra dig tillgänglig för stora komplicerade sammanhang, utan direkta absoluta förklaringar och lösningar, tror jag att vi tillsammans kan lära mycket.
Lycka till med att hjäpa människor. Jag försöker gör det samma, men utifrån ett annat tankesätt. Vi behövs båda två.Tack. Jag önskar dig också lycka till, och håller med om att vi alla behövs. Vi behöver också mer tolerans för varandras olika synsätt. Jag vill också säga att jag inte menade att jaga iväg dig från bloggen eller från en öppen diskussion, men som jag förklarat har ditt uppsåt varit otydligt och jag välkomnar ärlig nyfikenhet.
Ett vanligt argument som "A2" missat att ta upp är den av "läkemedelsbolagen finansierade forskningen".
Ett kort svar på det är att detta är ytterligare ett verktyg i desinformatörernas låda. Ytterst lite av världens forskning idag är självfinansierad. Medlen kommer alltid någonstans ifrån. Det finns inte något läkemedel som tillverkaren själv inte bedrivit forskning kring. Vi är mycket skeptiska till läkemedel som inte har genomgått den grundläggande forskningen. Faktum är att sådana läkemedel ALDRIG registreras hos Läkemedelsverket, utan säljs i hälsokostaffärer. Så, vi talar om ett kvasiargument. Om man istället hade kritiserat METODERNA för insamling och analys av forskningsdata hade det varit en annan sak. Det gör man nu inte, eftersom metoderna uppfyller alla de krav man kan ställa på vetenskaplig forskning.
