Seminarium i Stockholm

Svenska Brukarföreningen anordnade för andra året i rad Narkotikapolitiskt seminarium med en mängd intressanta föreläsare, talare och debattörer. Samtidigt delades årets Brukarvärnspris ut, i år till fyra vänsterpartistiska riksdagsledamöter med Alice Åström i spetsen. Jag fick äran att tala en stund i samband med utdelningen:

Dagens tema är ”Är de politiska idéerna viktigare än att rädda liv?”

Åtminstone i vårt älskade Sverige, där vi älskar frihet, respekterar, till gränsen på självutplåning, andra människors kultur, religion, sexuella läggning och andra livsval, där vi värdesätter inte bara mänskligt liv, utan allt levande, som viktigare än allt annat borde svaret vara ett självklart NEJ!

Att rädda liv, eller till och med att bara skydda andras rätt till liv är något vi inte ens borde diskutera, så självklart är det.

Ändå ägnar vi en hel dag åt frågan, och somliga kanske till och med fortfarande inte är helt säkra.

Det betyder att för alla är det inte helt självklart att rädda liv är så viktigt.

Till exempel för en man som Nils Beijerot, den svenska narkotikapolitikens fader.
För honom var en enskild människas liv inte så viktigt.

Nils Beijerot är inte bara den svenska narkotikapolitikens fader, han är den som fortfarande idag
legitimerar en systematisk förföljelse av samhällets allra svagaste och mest utsatta individer.

För att uttrota detta samhällets största farosot behöver man inte sky några som helst medel, allra minst respekten för en miserabel knarkares usla liv.

Nils Beijerots stora förebild i dessa sammanhang, det revolutionära Kinas Mao Tse Tung, värderade inte ett enskilt människoliv mycket högre än Nils själv. En kula i nacken, vilken den
kontrarevolutionäres familj fick bekosta, var den billigaste, mest effektiva, och för kollektivet den mest korrekta rehabiliteringsmetoden.

Låt oss tala klarspråk här, och jag blir mer och mer övertygad om sanningen i mina påståenden ju mer jag hör av politiska demagogers och opportunisters piskande tal, ju mer jag ser deras bödlars kirurgiska ingrepp i de rättslösas liv.

Svensk narkotikapolitik och dess manifestation i verkligheten har samma mål och samma medel
som folkets hjälte Mao hade, utrota farsoten genom att utrota de smittade. Utan efterfrågan – inget narkotika. Utan narkotika – inget narkotikaproblem.

I 50 och 60-talets Kina var masshysterin och politisk rehabilitering den motor som drev förföljelsen av de avvikande, precis som i Sverige idag. I Stalins Sovjet var det underrättelseverksamhet och Gulager som var medlen för att komma till rätta med de oliksinnade.

Även Stalin var en stor inspiratör för folkets hjälte Beijerot, när han lärde oss hur man kommer till rätta med narkotikafaran och dess smittspridare.

I de kejserliga Kina och Sovjet var borgerligheten folkets fiender, i det lutherska Sverige är det
lättjan som undergräver nationens och folkets väl. För den stora massans bästa måste dessa parasiter utrotas, till varje pris.

Detta ideal är så djupt rotat i den svenska foklsjälen att moderna idéer som
enskilda människors rätt till värdigt liv mycket lätt kommer i skymundan.

Förvisso var Beijerot inspirerad av Maos nackskott och Stalins Gulager och dessa länders
statskapitaliska människosystem när han hjälpte oss inse dessa "fakta":

På samma sätt som det är enfaldigt att förvänta sig att blinda skall
måla tavlor eller förlamade skall spela fotboll är det fåfängt och
orealistiskt att tro att dessa psykiskt och socialt invalidiserade
människor skall förmås att inpassa sig i vårt väloljade effektivitetssamhälle
med eller utan narkotikaförskrivningar. Detta problem
blir särskilt svårt om den personlighetsstörning, den beteenderubbning
och den sjukdom (narkomani av epidemisk typ), som
dessa svårt avvikande människor lider av, inte bara är terapiresistenta
utan även allvarligt skadar samhället och medför att andra
människor dras in i samma sjukdom och spårar ur socialt. För
narkomaner av denna kategori, vilka är kroniska smittspridare,
måste vi ordna med långvarig social rehabiliteringsbehandling —
"social reeducation" — i lämplig miljö, men också detta skall vi
återkomma till.

Och här föddes Hassela – denna ”rörelse” som än idag av barn, jag upprepar av våra barn,
producerar människotragedier.

Det är dessa ideal som enskilda politiker och cyniska behandlingshemsföreståndare idag, i Sverige bygger sin verksamhet på.

Det är det svenska folkets övertygelse om deras egen präktighet som
hindrar dem från att genomskåda dess giriga, maktlystna och onda människors egentliga
målsättning: att för egen vinnings skull med alla medel utrota varenda djävla knarkare i vårt
frihetsälskande land.

Fråga inte dom om politik är viktigare än att rädda liv. Fråga dig själv.

Jag har nämnt några personer vid namn, fler kunde nämnas, men jag tror inte det är nödvändigt. När man nämner namn, pekar man också ut personer, och glöm inte detta: politik är enskilda människor med mänskliga drifter och behov. Glöm inte det när de i sina tal hetsar din rädsla till handlingar du vet strider mot värnandet av liv.

Brukarvärnspriset delas årligen ut av Svenska Brukarföreningen till person som värnar om liv.

I år går priset till en person som med sitt politiska liv som insats, med stort mod kämpar emot
massans hysteriska, av Beijerots politruker uppiskade rädslor – Alice Åström, fråga henne - hon vet vad som är viktigast.