Kall vår

Hoppas att alla har haft det bra - jag har ju inte skrivit på några dagar och har inte kunnat vara på mottagningen heller i den utsträckning som jag velat. Det har varit fullt upp med olika aktiviteter och kontakter. Jag hoppas att jag kan vara där åtminstone som vi planerat från början - måndag o fredag förmiddagar. Arbetet på mottagningen behövs, särskilt när det är sånt oerhört tryck - det är nu mer än 20 personer som står på väntelista för utredning, och det är lite bekymmersamt att det är så många. Jag hoppas att Brukarföreningen kan göra något för dom.

Det som tagit mest tid de senaste dagarna är att jag har jobbat på ett yttrande ang. den familjen som jag tidigare skrivit om. De har råkat ut för en rad otrevligheter i sin anmärkningsfria femåriga substitutionsbehandling i Katrineholm. De har gjort ett fantastiskt jobb som har kämpat för sina rättigheter och orkat hålla ihop familjen, jag tror inte jag själv hade orkat allt de har gjort utan hade säkert varit rätt illa ute vid det här laget. Till skillnad mot många andra har de haft varandra som stöd när det har varit tufft, och de har gjort ett fantastiskt jobb med att dokumentera allt som hänt på Beroendecentrum Katrineholm. Allt material har de kunnat använda i de anmälningar de gjort till Patientnämnden, HSAN och Socialstyrelsens Regionala Tillsynsmyndighet i Örebro, och det är också dit jag har skrivit Brukarföreningens yttrande på över 20 sidor. Jag hoppas att det på något sätt kan hjälpa dem i kampen för rättvisa och att blir bemötta med den vanliga respekt och värdighet som vi kommit att förvänta oss i den övriga vården. Här följer slutet på det yttrandet:

Vid sådana här tillfällen, när man blir vittne till så uppenbara övergrepp, och ser inte bara en enskild patients liv och förhoppningar slås i spillror, utan en hel familjs lidande, hopplöshet och utsatthet, en familj med mamma, pappa, och två döttrar på 14 och 11 år, ser hela sin värld rasa samman. Då måste man fråga sig vad är det som har hänt, hur gick det till, och varför? Framförallt måste man fråga sig om det verkligen är så här det ska gå till? Jag tror att vi alla kan vara överens om att vi inte tycker att det är rätt. Att vi inte vill bidra till att en man krossas och att hans familj krossas och hans barn lever dag från dag utan att veta om de nästa stund har en pappa som kan ta hand om dem eller om de ska tvingas växa upp under gud vet vilka omständigheter. Det är så här illa det blir. Detta är konsekvenserna av att en eller en annan läkare bestämt sig för att de har ”svårt att samarbeta”.

Svenska Brukarföreningen vädjar till, nej kräver av Socialstyrelsen att inte låta denna rättsvidriga, människoföraktande behandling fortgå och att skyndsamt verka för inrättandet av en rikstäckande klinik för alla de som utsätts för liknande förföljelse. Tills detta blir möjligt bör N.N. och hans maka M.M. beredas möjlighet till utredning för inklusion i substitutionsbehandling vid Ulleråker beroendeklinik. Vad gäller öl X.X. och öl Y.Y. bör deras möjligheter att fortsätta sitt vidriga hantverk som inte tjänar någon utom deras egen megalomani en gång för alla stoppas.

Å N.N.s och hans familjs vägnar,
Zoran Lovén
Sekreterare
Örebro Brukarförening
Lokalföreningssamordnare
Svenska Brukarföreningen
+46 766 459 880

Jag var uppe till Socialstyrelsen på Järntorget och lämnade in yttrandet, och svar kommer någon gång innan sommaren, kanske redan i maj månad.

Sen spenderade jag resten av dagen med Hasse. Vi hade lunch och ett litet trepartsmöte med representanter för kommun och landsting: Tommy Larserö och Tommy Strandberg, det var ett bra möte och vi talade om våra verksamheter och hur vi kan gå vidare.

Sen drog vi iväg på jakt efter lokal, och träffade bland andra folk på Ragnarssons fastigheter och Näringslivskontoret. Inget napp direkt, men kanske några öppningar.

Jag vill också passa på att hälsa Fredda välkommen som skribent till bloggen.

Frid.