Öppet brev
till Marie-Louise Forsberg-Fransson
och landstingsledningen
Örebro Brukarförening är en patient- och intresseorganisation som har som syfte att företräda och representera Örebro Läns opiatanvändare, i eller utom behandling, samt att bevaka denna grupps, liksom enskilda medlemmars intressen.
Vid Opiatklinken, Beroendecentrum finns ca 70 patienter i behandling, ett halvdussin i utredning och för närvarande fler än 20 på kölista.
Vi noterar med oro rapporter om landstingets ansträngda budget och besparingsplaner, och befarar att dessa kommer att drabba den patientgrupp vi företräder.
I tider som dessa då allas ekonomi, såväl inom offentlig och privat sektor som för hushållen, är underminerad blir det en självklarhet som inte kan ifrågasättas att det är de svagaste och mest utsatta grupperna som ska göra eftergifter först. Inom sjukvården innebär det utan undantag att nedskärningar först drabbar psykiatrin och framförallt beroendevården.
Som representant för en patientgrupp vars behandling är extremt exponerad och utsatt för ett massivt tryck och ifrågasättande, både internt och externt, såväl politiskt som från olika typer av opinionsbildare, intressegrupper, massmedia och allmänheten i stort, är vi mycket bekymrade över hur landstingets aktuella ekonomiska situation kommer att drabba patientgruppen och hur individuella patienter ska klara drogfrihet, och i vissa fall till och med livet, utan den vård de erbjuds på Beroendecentrum.
Redan nu är intagningskön alltför lång, behovet alltför stort, kliniken underbemmanad, personalen överarbetad, patienterna frustrerade och otrygga, och ledningen försöker göra sitt bästa för att hitta provisoriska lösningar för att klara vårdgarantin. Ytterligare nedskärningar skulle få förödande konsekvenser, inte bara för vården och patienterna, utan även för deras barn, familjer och anhöriga, med många personliga tragedier som följd, både för liv och hälsa, och i ett vidare perspektiv för samhället som helhet.
Brukarföreningen söker dialog och samverkan, och har med olika metoder sökt att underlätta och förbättra för klinikens personal och patienter och utöka samarbetet. Brukarföreningen har dock även här begränsade möjligheter och resurser att hjälpa till i den omfattning som behövs.
Örebro Brukarförening manar således landstingsledningen att inte slentrianmässigt strypa tillgången till en livsviktig vård för en redan nu stigmatiserad och marginaliserad patientgrupp, och att i stället noga överväga att utöka anslagen för att fler av de människor som idag lider av ett obehandlat beroende ska få möjlighet att få livet tillbaka.
I ett vidare perspektiv manar Brukarföreningen landstinget att på ett mer aktivt sätt, även utåt, ta ansvar för den vård som bedrivs, och inte med tystnad bemöta den förföljelse och demonisering den här redan kraftigt utsatta patientgruppen dagligen tvingas utstå i det allmänna forat. Ett steg i den riktingen är att på alla sätt, även ekonomiskt, stödja Brukarföreningens arbete för rätten till vård på lika villkor och ett värdigt bemötande.
Efter att ha informerat våra medlemmar om landstingets ekonomiska situation och riskerna för begränsningar i vårdutbudet har vi mött mycket oro och rädsla. Vi har fått ta del av många synpunkter från våra medlemmar och en del har till och med skrivit till oss och vädjat att vi ska försöka göra något åt deras oro.
Vi bifogar en del av de breven här.
Med önskan om en fortsatt dialog.
Zoran Lovén
Sekreterare
Örebro Brukarförening
24 mars 2009
http://brukare.blogspot.com/
***********************
Kära landstinget,
Jag är en man på 45 år som har använt heroin sedan 1985. Jag flyttade till Örebro från Stockholm 2000 för att ”komma bort från” knarket efter ett återfall i långvarig drogfrihet. Här stabileserades mitt liv socialt och ekonomiskt med arbete, bostad och familj. Vid ett nytt återfall 2005 efter en akut personlig kris tog jag kontakt med Beroendecentrum och fick möjlighet att ingå i opiatprogramet med Subutex-behandling och är nu återigen stabil i min drogfrihet.
Som mångårig heroin-användare med många olika typer av behandlingar, flera mångåriga drogfria perioder, men också många återfall med katastrofala följder som överdoser, ekonomisk kollaps, bostadslöshet, familjens sammanbrott, psykisk och fysisk nedbrytning vet jag att en människa som har använt opiater aldrig går säker. Återfall lurar i de tryggaste förutsättningarna. När inte ens alla de kognitiva och psykodynamiska, sociala och arbetsmarknadsmässiga erfarenheter jag fått genom olika behandlingar och utbildningar, och alla mina bästa intentioner och önskningar, inte kan skydda mig från nya återfall är medicin det som kan garantera min drogfrihet och mitt goda liv så länge jag är i programmet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vården. Jag skulle fösöka kämpa ett tag, men jag är rädd för att jag hamnar på gatan igen och att jag dör i en överdos, fast jag orkar nog inte hålla på och knarka många månader för jag börjar bli gammal och jag skulle nog ta livet av mig då. Men jag kanske är för feg för det.
Tro inte på dom som säger att det är ett eget val, och att man får skylla sig själv och alla som försöker skuldbelägga alla ”djävla knarkare”. Vi har nog med skuldkänslor som det är. Vi är också människor som försöker göra vårt bästa. Vi har också rätt till ett bra liv. Vi vill inte någon något illa, och vill inget hellre än vara vanliga och betala skatt. Vi har också barn som behöver oss. Vi är också någons barn. Snälla hjälp oss.
Stefan
***********************
Att skära ner i beroendvården/psykiatrin kommer att kosta mer än det kommer att spara, människor som är i behov av behandlingen och villiga att göra nått åt sitt liv och sin sjukdom kommer inte att kunna få det på grund av ner skärningar.
Vad jag menar är att vad kommer det inte att kosta samhället med t.ex. rättgångskostnader, fängelsevistelser, familjehem för utsatta barn, misshandlar, och slutligen även många gånger begravnings kostnader. Kan få känslan av att det är just det sist nämnda som gör att ni tror att ni sparar pengar, men så är det inte.
Knarket försvinner inte för att man tar död på knarkaren. Knarket försvinner inte heller för att man förbjuder det.
Det finns missbrukare som har familjer, vad tror ni händer i dessa familjer om mamman, pappan, eller någon annan anhörig inte får den vård som han/hon behöver.
Inte tror in väl att ni kan spara pengar på att skära ner, nej återigen detta kommer att kosta mer i slut ändan.
Många familjer kommer att lida, må dåligt pga detta, både ur brukar och anhörigas situation, många familjer kommer att splittras gå i kras pga att det ska skäras ner, en mamma eller en pappa som inte får den hjälp han/hon behöver och är villig till.
Jag tycker att detta är skrämmande, det är människoliv som ni spelar/leker med när ni skär ner inom beroende sjukvården
Jag & min familj sitter just nu i en väldigt tuff situation, det handlar kanske inte om ner skärningar i den meningen eller vem vet, det kanske är just det, det gör fast man gömmer sej bakom nått annat. Vi har en tonåring som skrivit ett inlägg i en tidning om just våran situation sänder med den så att ni får läsa hur en tonåring kan känna och tänka.
******************************
Why go to hell when u can do to bc?
Vår familj hade inga problem alls till nyligen. Nästan all glädje som fanns här hemma bara försvann. Det gick fort, sen va nästan allt borta. Visst det finns fortfarande kvar lite glädje inom familjen. Men den är så svag och kommer snart att försvinna. Ingen av oss i familjen orkar med det här. Bc har rent ut sagt förstört min pappa och min familj. MAn börjar ju undra hur "läkarna" och personalen på bc har fått sin utbildning. Att min pappa har vart i programet i 5 år och inte misskött sig nångång. Han har jobb, 3 plans villa, hund, barn och är GIFT ! det spelar ingen roll eller ? Åh jag blir seriöst så jävla pisst ! Det är människor dom arbetar med ! Inte försöksdjur om dom nu tror det. Att det är ett mänskligt liv dom håller på och bollar runt med verkar det som om dom inte förstår. Det verkar ärligt talat inte som om dom bryr sig om det heller. Det verkar som om dom bara tycker att alla patienter är jobbiga och bara ivägen. Men jag menar Herregud då har dom ju valt helt fel jobb ? Eller är det jag som har fel ?
*****************************
Hallsberg 2009-03-29
Till ledande politiker och tjänstemän i Örebro läns landsting.
Har kommit till min kännedom att planer/tankar finns att minska ner verksamheten inom Beroendecentrum.
Detta är för mig en helt absurd tanke, då landstingets uppdrag borde vara : rädda liv, bota, behandla och lindra smärta.
Verksamheten inom Beroendecentrum är en viktig vård. Den borde istället utökas då missbruket är stort i länet.
BC-vårdavd: Utan den hade min son idag varit död. Ibland måste man ”lyftas bort från gatan. ”. Viktigt är då att det går fort att komma in på avd. Vilket det sker frivilligt eller med tvång. Viktigt att det finns platser men också tillräckligt med personal för vården. De fyller en stor funktion och räddar liv.
UBB, öppenvård: Så viktig. Även där behöver man kunna få komma snabbt. För en del narkomaner är kontrollen av prover viktig. Den ger ett stöd och ev en ”anledning att säga nej.” Proverna stöder fortsatt behandling.
Vidare är kontakten med läkare och psykolog viktig. Inte minst med tanke på utredningar. Många narkomaner har en dubbeldiagnos, men som ofta är okänd. Med rätt diagnos, ja då finns möjligheten till rätt hjälp och stöd.
Opiatmottagningen: Väntetiden där för att få träffa en läkare är lång, aldeles för lång. Verksamheten där är i stort behov av utökning. Risken är att väntan blir så lång så narkomanen hinner avlida innan han/hon är framme i kön.
Och, ursäkta, det blir då en ”billighetsvariant” av missbruksvården.
Att hjälpa missbrukare tillbaka till ett bra liv, ja då måste man satsa på vården. Gasa i uppförsbacke.
På sikt är jag övertygad att det även blir socialt och samhällsekonomiskt.
Och viktigast av allt.: Allas liv är värda att satsa på. Även en missbrukare.
Med vänlig hälsning NN
