Seminarium i Stockholm

Svenska Brukarföreningen anordnade för andra året i rad Narkotikapolitiskt seminarium med en mängd intressanta föreläsare, talare och debattörer. Samtidigt delades årets Brukarvärnspris ut, i år till fyra vänsterpartistiska riksdagsledamöter med Alice Åström i spetsen. Jag fick äran att tala en stund i samband med utdelningen:

Dagens tema är ”Är de politiska idéerna viktigare än att rädda liv?”

Åtminstone i vårt älskade Sverige, där vi älskar frihet, respekterar, till gränsen på självutplåning, andra människors kultur, religion, sexuella läggning och andra livsval, där vi värdesätter inte bara mänskligt liv, utan allt levande, som viktigare än allt annat borde svaret vara ett självklart NEJ!

Att rädda liv, eller till och med att bara skydda andras rätt till liv är något vi inte ens borde diskutera, så självklart är det.

Ändå ägnar vi en hel dag åt frågan, och somliga kanske till och med fortfarande inte är helt säkra.

Det betyder att för alla är det inte helt självklart att rädda liv är så viktigt.

Till exempel för en man som Nils Beijerot, den svenska narkotikapolitikens fader.
För honom var en enskild människas liv inte så viktigt.

Nils Beijerot är inte bara den svenska narkotikapolitikens fader, han är den som fortfarande idag
legitimerar en systematisk förföljelse av samhällets allra svagaste och mest utsatta individer.

För att uttrota detta samhällets största farosot behöver man inte sky några som helst medel, allra minst respekten för en miserabel knarkares usla liv.

Nils Beijerots stora förebild i dessa sammanhang, det revolutionära Kinas Mao Tse Tung, värderade inte ett enskilt människoliv mycket högre än Nils själv. En kula i nacken, vilken den
kontrarevolutionäres familj fick bekosta, var den billigaste, mest effektiva, och för kollektivet den mest korrekta rehabiliteringsmetoden.

Låt oss tala klarspråk här, och jag blir mer och mer övertygad om sanningen i mina påståenden ju mer jag hör av politiska demagogers och opportunisters piskande tal, ju mer jag ser deras bödlars kirurgiska ingrepp i de rättslösas liv.

Svensk narkotikapolitik och dess manifestation i verkligheten har samma mål och samma medel
som folkets hjälte Mao hade, utrota farsoten genom att utrota de smittade. Utan efterfrågan – inget narkotika. Utan narkotika – inget narkotikaproblem.

I 50 och 60-talets Kina var masshysterin och politisk rehabilitering den motor som drev förföljelsen av de avvikande, precis som i Sverige idag. I Stalins Sovjet var det underrättelseverksamhet och Gulager som var medlen för att komma till rätta med de oliksinnade.

Även Stalin var en stor inspiratör för folkets hjälte Beijerot, när han lärde oss hur man kommer till rätta med narkotikafaran och dess smittspridare.

I de kejserliga Kina och Sovjet var borgerligheten folkets fiender, i det lutherska Sverige är det
lättjan som undergräver nationens och folkets väl. För den stora massans bästa måste dessa parasiter utrotas, till varje pris.

Detta ideal är så djupt rotat i den svenska foklsjälen att moderna idéer som
enskilda människors rätt till värdigt liv mycket lätt kommer i skymundan.

Förvisso var Beijerot inspirerad av Maos nackskott och Stalins Gulager och dessa länders
statskapitaliska människosystem när han hjälpte oss inse dessa "fakta":

På samma sätt som det är enfaldigt att förvänta sig att blinda skall
måla tavlor eller förlamade skall spela fotboll är det fåfängt och
orealistiskt att tro att dessa psykiskt och socialt invalidiserade
människor skall förmås att inpassa sig i vårt väloljade effektivitetssamhälle
med eller utan narkotikaförskrivningar. Detta problem
blir särskilt svårt om den personlighetsstörning, den beteenderubbning
och den sjukdom (narkomani av epidemisk typ), som
dessa svårt avvikande människor lider av, inte bara är terapiresistenta
utan även allvarligt skadar samhället och medför att andra
människor dras in i samma sjukdom och spårar ur socialt. För
narkomaner av denna kategori, vilka är kroniska smittspridare,
måste vi ordna med långvarig social rehabiliteringsbehandling —
"social reeducation" — i lämplig miljö, men också detta skall vi
återkomma till.

Och här föddes Hassela – denna ”rörelse” som än idag av barn, jag upprepar av våra barn,
producerar människotragedier.

Det är dessa ideal som enskilda politiker och cyniska behandlingshemsföreståndare idag, i Sverige bygger sin verksamhet på.

Det är det svenska folkets övertygelse om deras egen präktighet som
hindrar dem från att genomskåda dess giriga, maktlystna och onda människors egentliga
målsättning: att för egen vinnings skull med alla medel utrota varenda djävla knarkare i vårt
frihetsälskande land.

Fråga inte dom om politik är viktigare än att rädda liv. Fråga dig själv.

Jag har nämnt några personer vid namn, fler kunde nämnas, men jag tror inte det är nödvändigt. När man nämner namn, pekar man också ut personer, och glöm inte detta: politik är enskilda människor med mänskliga drifter och behov. Glöm inte det när de i sina tal hetsar din rädsla till handlingar du vet strider mot värnandet av liv.

Brukarvärnspriset delas årligen ut av Svenska Brukarföreningen till person som värnar om liv.

I år går priset till en person som med sitt politiska liv som insats, med stort mod kämpar emot
massans hysteriska, av Beijerots politruker uppiskade rädslor – Alice Åström, fråga henne - hon vet vad som är viktigast.

Mytologiskt

Jag har tidigare skrivit - Veckans :-) och :-(, "Il professore", Östersund - om de tokiga debatterena på Östersund Länstidnings webplats. Debatter som får i alla fall mig att pendla mellan ilska och förtvivlan, gråt och hysteriska skrattattacker. Länstidningen har gett sig fan på att vara ett onyanserat språkrör för den professionella tolvstegs-rörelsens rabiata förkunnare och att aktivt verka för faktaförnekelse i en inkvisitorisk anda. Man behöver inte vara särskilt påläst i ämnet för att genomskåda den uppsjö av självutnämnda profeter som aldrig talar om vilka resultat deras animistiska metoder uppnår, och istället bränner allt krut på att diskreditera vetenskapligt grundade behandlingar, och med en iver och förakt som korsriddaren skulle avundas slaktar den behövande beroende och stigmatiserar honom som av djävulen besatt.

Tack och lov får de inte stå oemotsagda och Stockholms Brukarförenings Christina Paulsrud öppnar kommenterandet. Jag vägrar att här återge ens citat från den svavelosande artikeln, men jag tycker att ni ska läsa den och läsa alla kommentarer. Här publiceras den jag lyckades få med, signerad "Besatt nykterist":

Artikelförfattarna påstår sig vilja avliva myter, men deras grundlösa trosatser snarare förstärker myter om den av onsdka "besatte" knarkaren som endast kan befrias av lämplig excorsist. De vanföreställningar man försöker sprida har troligare som effekt avlivandet av ännu fler utsatta och värnlösa människor i samhällets ytterkanter.

Här är ytterligare ett par myter att avliva:

Myt 5: Världens samlade forskarexpertis vars slutsatser bygger på mer än ett halvsekels data, ljuger när de påstår att den enda på sikt hållbara behandlingen för opiatberoende är substitutionsbehandling i kombination med psykosociala insatser.

Myt 6: Endast behandlingsmetoder som bygger på behandlarens egen tro och övertygelse kan rädda de förtappade "drogpersonligheterna".

Myt 7: ÖLT framstår som en seriös, opartisk, faktabaserad mediekanal ju fler omdömeslösa, kunskapsbefriade, misantropiska, droghysteriska evangelister de publicerar på debattsidan.

Bildbevis:

Örebro BrukarFörening i gisslandrama mitt i Stockholm

Zoran Lovén, Örebro Brukarförening (t.v.), offer för "Stockholmssyndromet"?

Om man slarvigt läser SKLs egen rapport från deras s.k. "brukarråd" kan man lätt förvillas tro att Örebro BrukarFörening "håller med" om allt Tommy Strandberg säger om det s.k. "brukarrådet" vid Beroendecentrum i Örebro. I sjäva verket är vi extremt kritiska till att det över huvud taget kallas för just "brukarråd".

Vi är också extremt kritiska till att föreningar som Föräldrar Mot Narkomaner (FMN), vars verksamhet bygger på exklusion, sitter med i ett råd som sägs företräda vårdtagare, när de reserverar sig mot att en sammanslutning som består av just dessa vårdtagare söker inträde i detta råd, när de säger att vårdtagarna ibland "inte vet sitt eget bästa" och reserverar den kunskapen åt sig själva, att de dessutom har mage att sitta på ett SKL-möte, vars syfte är att höja brukarinflytandet på nationell nivå, och tala för att ta ifrån brukarna något inflytande över sin vård, säger tillräckligt om både deras totala förvirring och fascistoida hållning.

Jag vill inte sätta igång en fjantig duell med FMN, jag har full empati för brukares föräldrar. Och barn. Och övriga anhöriga. Jag kan varmt rekommendera Ersta Diakonis utomordentliga anhörigprogram Vändpunkten.

Men när någon
1) försöker tysta och utestänga en sammanslutning patienter från att diskutera den vård de får,
2) vill förvägra en sammanslutning patienter från att idka inflytande över den vården,
3) kräver tolkningsföreträde för en sammanslutning patienters behov,

då måste jag kalla dem för vad de är: Ett gäng anti-demokrater som försöker utnyttja demokratins verktyg för sina egna syften.

Dessa frågor är extra känsliga för Brukarföreningens medlemmar då de tillhör den mest, inte bara marginaliserade, demoniserade, diskriminerade, utan även kriminaliserade patientgruppen över vilkas liv ALLA har en åsikt.

Vi har däremot framfört vår respekt för att Tommy Strandberg har en vilja att inkludera olika brokiga grupper i informationsflödet, och att han lyckats marknadsföra idén om ett framgångsrikt "brukarråd", och hans förmåga att dra nationell uppmärksamhet till pseudo-verksamheter. Vi väntar dock fortfarande på omsättningen av hans stödjande ord till strukturella förbättringar för patienternas situation och Brukarföreningens verksamhet. Vi framför förvisso vår ståndpunkt på ett någotsånär diplomatiskt sätt, men om mottagningen är brusig har vi andra kommunikationsfrekvenser.

Utsikten

Varit i Stockholm idag. Kom hem med telefonen kvar, xaxaxa. Inne på Stockholms BrukarFörenings lokaler i Slakthusområdet för att möta upp Kicki Paulsrud. Vi skulle representera Svenska BrukarFörening vid SKLs "brukarråd".

Se Video.

Tommy Strandberg och Gert från Attention berättade om hur bra "brukarrådet" i Örebro fungerar. Eftersom jag råkade vara där, så hade jag en del att tillägga. Rådet vid Beroendecentrum funkar säkert bra, men min huvudinvändning är att det inte är ett Brukarråd. Här kan man ju ha en del semantiska utlägg, om man så vill. Men det är viktigt, av många skäl att kalla saker för vad de är.

De ca. 100 brukare som är inskrivna vid Opiatmottagningen har ingen röst nånstans. Om de försöker göra sig hörda, be om - än mindre kräva, sina patienträttigheter, riskerar de att förlora sin medicin.

Hasse var på en hårresande opiatrond idag för att försvara en patients rättigheter, och det horribla mottagandet hoppas jag att han dokumenterar här med namn på alla inblandade.

Här är en klar varning:

Jag kommer inte att tillåta dessa fascistmetoder - jag har själv varit föremål för dem.
Då kunde jag inte försvara mig - och det är det som är det snuskiga i ert jävla hantverk.
Ni ger er på dem som är mest utsatta när de är som svagast, och när de mest behöver vård.

Örebro BrukarFörening söker samverkan och lösningar på gemensamma problem grundat i lagstiftning. Ni har er chans nu. Om ni inte tar den, väntar er samma metoder som Stockholm har fått erfara. Anmälan efter anmälan efter anmälan. Och det finns gott om underlag.

Nu håller jag på o jobbar upp en riktig jävla tok-ilska så det är bäst att jag slutar här.

Aa, var var jag nu. Allt hänger ihop egentligen, men vi får ta en sak i taget.

Opiatpatienterna ska ha ett Brukarråd, där deras syn på den vård de får ska fram.
Vi ska ha ett "kvalitetsråd" - där denna syn ska presenteras för mottagningens personal och klinik- och verksamhetsledning. Sen vill vi se action.

Innan patienter sitter med vid tillsättningen av den personal som ska tillhandahålla vården, är snacket om "brukarinflytande" inte mer än bara just det. Snack.

Vem faan vill ha hjälp av en jävla pajas som skiter i din hälsa och har en jävla massa moraliska värderingar kring hur du kammar ditt hår?

Amen iaf Tommy och Gert snackade lite och sen sa jag mitt och sen så snackade vi lite till, och jag måste säga precis som jag sa där att Tommy har bra känsla för samtiden, han har visioner och jag beundrar hans förmåga att balansera olika gravitationskrafter. Samtidigt är det så att han hämmas av systemiska begränsningar, och jag hoppas att han kan använda BrukarFöreningen att uppnå det han säger sig vilja uppnå.

På SKLs möte fick jag chans att för första gången träffa Gunborg Brännström och Ted Bergdahl. De verkar vara sköna typer, och jag hoppas att vi får tillfälle att träffas igen.

natti, natti