Vårdgarantin ingen garanti för vård

Ny studie om landstingens förmåga att leva upp till vårdgarantin

2009-06-08 08:15

Schering-Plough och Malmö högskola presenterar gemensamt en ny studie av landstingens förmåga att leva upp till vårdgarantin när det gäller läkemedelsassisterad behandling av heroinmissbrukare och andra opiatberoende. Studien är gjord av Björn Johnson och Jens Sjölander vid Malmö högskola och redovisas på ett seminarium i Almedalen.

En tidigare kartläggning som gjordes på uppdrag av Mobilisering mot narkotika 2007 visar att hälften av landstingen inte klarar vårdgarantin när det gäller läkemedelsassisterad behandling, det vill säga behandling med Suboxone, Subutex eller metadon i kombination med psykosocialt stöd. Vissa landsting avstår helt från att erbjuda sådan behandling. Bristen på vård leder ofta till stort lidande hos missbrukarna och stora kostnader för samhället.

Öppet brev

På förra brukarrådet 19 maj kom landstingsrådet Marie-Louise Forsberg-Fransson och Lisa Dahlipil för att tala om det ekonomiskt bistra klimatet och hur det kan påverka beroendevården. med anledninga av det besöket hade vi förberett ett brev till dem och vi har också fått in några brev från våra medlemmar som vi förmedlade. Tyvärr verkar det inte som att det finns någon hjälp att få till vårt föreningsarbete.

Öppet brev
till Marie-Louise Forsberg-Fransson
och landstingsledningen

Örebro Brukarförening är en patient- och intresseorganisation som har som syfte att företräda och representera Örebro Läns opiatanvändare, i eller utom behandling, samt att bevaka denna grupps, liksom enskilda medlemmars intressen.

Vid Opiatklinken, Beroendecentrum finns ca 70 patienter i behandling, ett halvdussin i utredning och för närvarande fler än 20 på kölista.

Vi noterar med oro rapporter om landstingets ansträngda budget och besparingsplaner, och befarar att dessa kommer att drabba den patientgrupp vi företräder.

I tider som dessa då allas ekonomi, såväl inom offentlig och privat sektor som för hushållen, är underminerad blir det en självklarhet som inte kan ifrågasättas att det är de svagaste och mest utsatta grupperna som ska göra eftergifter först. Inom sjukvården innebär det utan undantag att nedskärningar först drabbar psykiatrin och framförallt beroendevården.

Som representant för en patientgrupp vars behandling är extremt exponerad och utsatt för ett massivt tryck och ifrågasättande, både internt och externt, såväl politiskt som från olika typer av opinionsbildare, intressegrupper, massmedia och allmänheten i stort, är vi mycket bekymrade över hur landstingets aktuella ekonomiska situation kommer att drabba patientgruppen och hur individuella patienter ska klara drogfrihet, och i vissa fall till och med livet, utan den vård de erbjuds på Beroendecentrum.

Redan nu är intagningskön alltför lång, behovet alltför stort, kliniken underbemmanad, personalen överarbetad, patienterna frustrerade och otrygga, och ledningen försöker göra sitt bästa för att hitta provisoriska lösningar för att klara vårdgarantin. Ytterligare nedskärningar skulle få förödande konsekvenser, inte bara för vården och patienterna, utan även för deras barn, familjer och anhöriga, med många personliga tragedier som följd, både för liv och hälsa, och i ett vidare perspektiv för samhället som helhet.

Brukarföreningen söker dialog och samverkan, och har med olika metoder sökt att underlätta och förbättra för klinikens personal och patienter och utöka samarbetet. Brukarföreningen har dock även här begränsade möjligheter och resurser att hjälpa till i den omfattning som behövs.

Örebro Brukarförening manar således landstingsledningen att inte slentrianmässigt strypa tillgången till en livsviktig vård för en redan nu stigmatiserad och marginaliserad patientgrupp, och att i stället noga överväga att utöka anslagen för att fler av de människor som idag lider av ett obehandlat beroende ska få möjlighet att få livet tillbaka.

I ett vidare perspektiv manar Brukarföreningen landstinget att på ett mer aktivt sätt, även utåt, ta ansvar för den vård som bedrivs, och inte med tystnad bemöta den förföljelse och demonisering den här redan kraftigt utsatta patientgruppen dagligen tvingas utstå i det allmänna forat. Ett steg i den riktingen är att på alla sätt, även ekonomiskt, stödja Brukarföreningens arbete för rätten till vård på lika villkor och ett värdigt bemötande.

Efter att ha informerat våra medlemmar om landstingets ekonomiska situation och riskerna för begränsningar i vårdutbudet har vi mött mycket oro och rädsla. Vi har fått ta del av många synpunkter från våra medlemmar och en del har till och med skrivit till oss och vädjat att vi ska försöka göra något åt deras oro.

Vi bifogar en del av de breven här.

Med önskan om en fortsatt dialog.

Zoran Lovén
Sekreterare
Örebro Brukarförening
24 mars 2009
http://brukare.blogspot.com/


***********************

Kära landstinget,

Jag är en man på 45 år som har använt heroin sedan 1985. Jag flyttade till Örebro från Stockholm 2000 för att ”komma bort från” knarket efter ett återfall i långvarig drogfrihet. Här stabileserades mitt liv socialt och ekonomiskt med arbete, bostad och familj. Vid ett nytt återfall 2005 efter en akut personlig kris tog jag kontakt med Beroendecentrum och fick möjlighet att ingå i opiatprogramet med Subutex-behandling och är nu återigen stabil i min drogfrihet.
Som mångårig heroin-användare med många olika typer av behandlingar, flera mångåriga drogfria perioder, men också många återfall med katastrofala följder som överdoser, ekonomisk kollaps, bostadslöshet, familjens sammanbrott, psykisk och fysisk nedbrytning vet jag att en människa som har använt opiater aldrig går säker. Återfall lurar i de tryggaste förutsättningarna. När inte ens alla de kognitiva och psykodynamiska, sociala och arbetsmarknadsmässiga erfarenheter jag fått genom olika behandlingar och utbildningar, och alla mina bästa intentioner och önskningar, inte kan skydda mig från nya återfall är medicin det som kan garantera min drogfrihet och mitt goda liv så länge jag är i programmet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vården. Jag skulle fösöka kämpa ett tag, men jag är rädd för att jag hamnar på gatan igen och att jag dör i en överdos, fast jag orkar nog inte hålla på och knarka många månader för jag börjar bli gammal och jag skulle nog ta livet av mig då. Men jag kanske är för feg för det.
Tro inte på dom som säger att det är ett eget val, och att man får skylla sig själv och alla som försöker skuldbelägga alla ”djävla knarkare”. Vi har nog med skuldkänslor som det är. Vi är också människor som försöker göra vårt bästa. Vi har också rätt till ett bra liv. Vi vill inte någon något illa, och vill inget hellre än vara vanliga och betala skatt. Vi har också barn som behöver oss. Vi är också någons barn. Snälla hjälp oss.

Stefan

***********************

Att skära ner i beroendvården/psykiatrin kommer att kosta mer än det kommer att spara, människor som är i behov av behandlingen och villiga att göra nått åt sitt liv och sin sjukdom kommer inte att kunna få det på grund av ner skärningar.

Vad jag menar är att vad kommer det inte att kosta samhället med t.ex. rättgångskostnader, fängelsevistelser, familjehem för utsatta barn, misshandlar, och slutligen även många gånger begravnings kostnader. Kan få känslan av att det är just det sist nämnda som gör att ni tror att ni sparar pengar, men så är det inte.

Knarket försvinner inte för att man tar död på knarkaren. Knarket försvinner inte heller för att man förbjuder det.

Det finns missbrukare som har familjer, vad tror ni händer i dessa familjer om mamman, pappan, eller någon annan anhörig inte får den vård som han/hon behöver.

Inte tror in väl att ni kan spara pengar på att skära ner, nej återigen detta kommer att kosta mer i slut ändan.

Många familjer kommer att lida, må dåligt pga detta, både ur brukar och anhörigas situation, många familjer kommer att splittras gå i kras pga att det ska skäras ner, en mamma eller en pappa som inte får den hjälp han/hon behöver och är villig till.
Jag tycker att detta är skrämmande, det är människoliv som ni spelar/leker med när ni skär ner inom beroende sjukvården

Jag & min familj sitter just nu i en väldigt tuff situation, det handlar kanske inte om ner skärningar i den meningen eller vem vet, det kanske är just det, det gör fast man gömmer sej bakom nått annat. Vi har en tonåring som skrivit ett inlägg i en tidning om just våran situation sänder med den så att ni får läsa hur en tonåring kan känna och tänka.

******************************

Why go to hell when u can do to bc?

Vår familj hade inga problem alls till nyligen. Nästan all glädje som fanns här hemma bara försvann. Det gick fort, sen va nästan allt borta. Visst det finns fortfarande kvar lite glädje inom familjen. Men den är så svag och kommer snart att försvinna. Ingen av oss i familjen orkar med det här. Bc har rent ut sagt förstört min pappa och min familj. MAn börjar ju undra hur "läkarna" och personalen på bc har fått sin utbildning. Att min pappa har vart i programet i 5 år och inte misskött sig nångång. Han har jobb, 3 plans villa, hund, barn och är GIFT ! det spelar ingen roll eller ? Åh jag blir seriöst så jävla pisst ! Det är människor dom arbetar med ! Inte försöksdjur om dom nu tror det. Att det är ett mänskligt liv dom håller på och bollar runt med verkar det som om dom inte förstår. Det verkar ärligt talat inte som om dom bryr sig om det heller. Det verkar som om dom bara tycker att alla patienter är jobbiga och bara ivägen. Men jag menar Herregud då har dom ju valt helt fel jobb ? Eller är det jag som har fel ?

*****************************



Hallsberg 2009-03-29

Till ledande politiker och tjänstemän i Örebro läns landsting.

Har kommit till min kännedom att planer/tankar finns att minska ner verksamheten inom Beroendecentrum.

Detta är för mig en helt absurd tanke, då landstingets uppdrag borde vara : rädda liv, bota, behandla och lindra smärta.

Verksamheten inom Beroendecentrum är en viktig vård. Den borde istället utökas då missbruket är stort i länet.

BC-vårdavd: Utan den hade min son idag varit död. Ibland måste man ”lyftas bort från gatan. ”. Viktigt är då att det går fort att komma in på avd. Vilket det sker frivilligt eller med tvång. Viktigt att det finns platser men också tillräckligt med personal för vården. De fyller en stor funktion och räddar liv.

UBB, öppenvård: Så viktig. Även där behöver man kunna få komma snabbt. För en del narkomaner är kontrollen av prover viktig. Den ger ett stöd och ev en ”anledning att säga nej.” Proverna stöder fortsatt behandling.
Vidare är kontakten med läkare och psykolog viktig. Inte minst med tanke på utredningar. Många narkomaner har en dubbeldiagnos, men som ofta är okänd. Med rätt diagnos, ja då finns möjligheten till rätt hjälp och stöd.

Opiatmottagningen: Väntetiden där för att få träffa en läkare är lång, aldeles för lång. Verksamheten där är i stort behov av utökning. Risken är att väntan blir så lång så narkomanen hinner avlida innan han/hon är framme i kön.
Och, ursäkta, det blir då en ”billighetsvariant” av missbruksvården.

Att hjälpa missbrukare tillbaka till ett bra liv, ja då måste man satsa på vården. Gasa i uppförsbacke.
På sikt är jag övertygad att det även blir socialt och samhällsekonomiskt.

Och viktigast av allt.: Allas liv är värda att satsa på. Även en missbrukare.

Med vänlig hälsning NN

Kall vår

Hoppas att alla har haft det bra - jag har ju inte skrivit på några dagar och har inte kunnat vara på mottagningen heller i den utsträckning som jag velat. Det har varit fullt upp med olika aktiviteter och kontakter. Jag hoppas att jag kan vara där åtminstone som vi planerat från början - måndag o fredag förmiddagar. Arbetet på mottagningen behövs, särskilt när det är sånt oerhört tryck - det är nu mer än 20 personer som står på väntelista för utredning, och det är lite bekymmersamt att det är så många. Jag hoppas att Brukarföreningen kan göra något för dom.

Det som tagit mest tid de senaste dagarna är att jag har jobbat på ett yttrande ang. den familjen som jag tidigare skrivit om. De har råkat ut för en rad otrevligheter i sin anmärkningsfria femåriga substitutionsbehandling i Katrineholm. De har gjort ett fantastiskt jobb som har kämpat för sina rättigheter och orkat hålla ihop familjen, jag tror inte jag själv hade orkat allt de har gjort utan hade säkert varit rätt illa ute vid det här laget. Till skillnad mot många andra har de haft varandra som stöd när det har varit tufft, och de har gjort ett fantastiskt jobb med att dokumentera allt som hänt på Beroendecentrum Katrineholm. Allt material har de kunnat använda i de anmälningar de gjort till Patientnämnden, HSAN och Socialstyrelsens Regionala Tillsynsmyndighet i Örebro, och det är också dit jag har skrivit Brukarföreningens yttrande på över 20 sidor. Jag hoppas att det på något sätt kan hjälpa dem i kampen för rättvisa och att blir bemötta med den vanliga respekt och värdighet som vi kommit att förvänta oss i den övriga vården. Här följer slutet på det yttrandet:

Vid sådana här tillfällen, när man blir vittne till så uppenbara övergrepp, och ser inte bara en enskild patients liv och förhoppningar slås i spillror, utan en hel familjs lidande, hopplöshet och utsatthet, en familj med mamma, pappa, och två döttrar på 14 och 11 år, ser hela sin värld rasa samman. Då måste man fråga sig vad är det som har hänt, hur gick det till, och varför? Framförallt måste man fråga sig om det verkligen är så här det ska gå till? Jag tror att vi alla kan vara överens om att vi inte tycker att det är rätt. Att vi inte vill bidra till att en man krossas och att hans familj krossas och hans barn lever dag från dag utan att veta om de nästa stund har en pappa som kan ta hand om dem eller om de ska tvingas växa upp under gud vet vilka omständigheter. Det är så här illa det blir. Detta är konsekvenserna av att en eller en annan läkare bestämt sig för att de har ”svårt att samarbeta”.

Svenska Brukarföreningen vädjar till, nej kräver av Socialstyrelsen att inte låta denna rättsvidriga, människoföraktande behandling fortgå och att skyndsamt verka för inrättandet av en rikstäckande klinik för alla de som utsätts för liknande förföljelse. Tills detta blir möjligt bör N.N. och hans maka M.M. beredas möjlighet till utredning för inklusion i substitutionsbehandling vid Ulleråker beroendeklinik. Vad gäller öl X.X. och öl Y.Y. bör deras möjligheter att fortsätta sitt vidriga hantverk som inte tjänar någon utom deras egen megalomani en gång för alla stoppas.

Å N.N.s och hans familjs vägnar,
Zoran Lovén
Sekreterare
Örebro Brukarförening
Lokalföreningssamordnare
Svenska Brukarföreningen
+46 766 459 880

Jag var uppe till Socialstyrelsen på Järntorget och lämnade in yttrandet, och svar kommer någon gång innan sommaren, kanske redan i maj månad.

Sen spenderade jag resten av dagen med Hasse. Vi hade lunch och ett litet trepartsmöte med representanter för kommun och landsting: Tommy Larserö och Tommy Strandberg, det var ett bra möte och vi talade om våra verksamheter och hur vi kan gå vidare.

Sen drog vi iväg på jakt efter lokal, och träffade bland andra folk på Ragnarssons fastigheter och Näringslivskontoret. Inget napp direkt, men kanske några öppningar.

Jag vill också passa på att hälsa Fredda välkommen som skribent till bloggen.

Frid.

Semlan

Asså mycket action idag. Skyfflade lite papper på kontoret (=hemma) på förmiddagen, o sen Brukarråd på Beroendecentrum på eftermiddagen.
De punkter som avhandlades idag var:

• Rapport från SKL, Gunborg Brännströms hearing angående brukarråd-Tommy, Gert och Zoran
• Inplanering av brukarrevision 2009
• Inplanering av politikermedverkan i brukarrådet
• Verksamhetsberättelse 2008
• Rapport från arbetet med Khat-problematiken, Linda och Said
• Tema Jubileumskonferens – var är vi i planeringsarbetet – Annette, Zoran
• Övriga frågor

Den första punkten blev det lite diskussion kring eftersom Brukarföreningen tydligen är den enda av de föreningar som ingår i Brukarrådet som tycker att det är omöjligt att driva patientfrågor där.

Andra punkten blir nån slags patientenkät, vad jag förstår. Verdandi håller i den.

Tredje punkten: Marie-Louise Forsberg-Fransson (S), landstingsråd Örebro:
NO money, NO honey.



Se även Örebros landstingsledning i krismöte

När sådana här tuffa ord kommer så här tätt inpå ett kommande val betyder det att läget är riktigt jävla kass. I sådana lägen är det alltid psykiatrin som blir först drabbad. Konkret innebär det anställningsstopp, och att Opiatkliniken inte klarar av de remisser (nya patienter) som kommer in.

Tommy kallar Marie-Louise till nästa Brukarråd 24/3 för att vi ska övertyga henne om att vi inte klarar mer nedskärningar. Bästa argumenten för det är verklighetsbaserade konsekvensbeskrivningar ur ett brukarperspektiv. Så om du har tankar om hur nedskärningar på Beroendecentrum kommer att konkret påverka DIG, skriv ner dom och skicka till Brukarföreningen.

Verksamhetsberättelse för Beroendecentrum återkommer jag med när jag får mina händer på den. Vad jag förstår är den inte riktigt klar. Några saker berör dock Opiatklinikens patienter direkt.

Khat= jag kolla meddelanden på mobilen och lyssna inte så noga, för detta ämne rör inte Brukarföreningen.
Den inställningen kan ju tyckas arrogant, men är betydelsefull i sammanhanget. Se punkt ett här ovan. Precis som Brukarföreningen inte lägger sig i frågor som rör patienter vilka vi INTE representerar, vill Brukarföreningen heller inte diskutera frågor som rör de patienter vi representerar, särskilt inte eftersom i stort sett ALLA har en personlig åsikt om Substitutionsbehandling, oftast baserad på nån slags moralisk indignation och vanföreställningar som att buprenorfin och metadon skulle vara "legalt knark", vilket kan leda till att patienterna hamnar i andra hand i sådana diskussioner, som tenderar att urarta. Se även Deklaration.

Nåväl, Brukarföreningen framförde sina gratulationer till ett mycket väl utfört arbete av de inblandade.

Jubileumsfrågan - asså jag e så trött på detta, att jag inte orkar skriva nåt om det just nu. Låtom oss säga att Brukarföreningen lagt ner orimligt mycket tid och personella resurser på detta, och vi ser än så länge inte mycket till resultat. Ledningen har ialla fall uppmärksammat problemet och vi får se hur det utvecklas. Nytt arbetsgruppsmöte bokat till nästa vecka.

Övriga frågor:
Tydligen har någon patient personligen till Tommy ondgjort sig över att Brukarföreningen sitter i trapphuset med argumenten:
1) Jag känner mig uttittad.
Asså, det är helt OK att man som patient inte är intresserad av Brukaföreningen, och jag har full respekt för det, men halllåååå, UTTITTAD?!??! Det känns naturligtvis bättre när Tommy Levé kollar in ditt pissorgan tre gånger i veckan?
2) DOM representerar inte mig!
Naturligtvis inte. Men kan vi inte få ha friheten att representera dem som vill bli representerade av Brukarföreningen. Vi sitter ju faktiskt UTANFÖR kliniken.

Tommy Strandberg har bett patienten tala med Brukarföreningen angående detta, men jag hyser inget större hopp om att det kommer att ske.

Jag vill absolut inte peka ut någon patient eller raljera med någon som väljer att gå sin egen väg. Jag vill inte ifrågasätta det beslutet på något sätt, och respekterar att alla patienter är olika och har olika behov. Jag gör heller inte anspråk på att Brukarföreningen är det enda representativa organet, eller att man som patient vid Opiatkliniken måste stödja Brukarföreningen.

Jag önskar bara frihet för Brukarföreningen att representera dem som vill organisera sig och att Brukarföreningen har möjlighet att vara lättillgängliga för dem som så behöver.
Vi har bemödat oss om, att i vårt arbete på kliniken INTE vara påträngande eller "värvande". Vi sitter där, och man är välkommen att sätta sig hos oss om man vill, dricka kaffe, ta del av den information som finns, dela med sig av sina upplevelser osv. Annars kan man bara gå förbi. Vi säger "Hej." till de flesta, men eftersom trapphuset också används av dem som ska till Trafik, och vi ibland inte vet vem som hör till vilken mottagning, håller vi en ganska låg profil.

Brukarföreningen beklagar om vi i vår verksamhet stör någons personliga integritet, men det hör så att säga till sakens natur att vi ska vara synliga.

Vi vill tacka verksamhetsledningen för att man försökt lösa det hela genom att erbjuda oss tillgång till ett rum INNE på kliniken, men det medför vissa svårigheter för vår verksamhet, som dels har att göra med omvänd sekretess. Våra medlemmar känner sig inte trygga att tala fritt om sin vård inne på vårdavdelningen, och dels ett önskemål från de medlemmar som faktiskt HAR talat med oss, att de ser det som ett ideologiskt ställningstagande att vi sitter UTANFÖR kliniken.

Så efter en snabb styrelseöverläggning har vi beslutat att i valet mellan rum på kliniken eller inget alls, väljer Brukarföreningen inget alls.

Våra medlemmar finns på gatan, då finns vi där också.

* * *

Oj nu har jag glömt en annan punkt som var på "Övriga", men full redovisning kommer iom minnesanteckningarna är utskrivna.

* * *

I pausen bjöds på semlor, och när mötet var över lyckades jag, i vild kamp med andra intressenter roffa åt mig de attraktiva satarna som vart över, och gå ner med dussinet gräddbullar till patienterna.

Brukarråd ??

En annan grej vi höll på med förra året (och fortfarande håller på med) var att gå på Beroendecentrums ”Brukarråd”. Det är väl egentligen inte ett riktig Brukarråd, eftersom det bara är Hasse och jag som är BRUKARE, trots att vi har en sammanlagt tid utan knark på ca 2480 år. Fast jag vet inte, alla som är där kanske smygsuper mellan fikamötena?

Så där på ”Brukarrådet” berättar Tommy Strandberg, som är sheriffen i Tombstone (verksamhetschef på Beroendecentrum, USÖ) om alla bra och dåliga grejer som händer runtikring hans stad, men HALLÅ! Var är brukarna? Asså, jag undrar vad FMN gör på ett brukarråd för knarkare? Dom skulle ju vara på nåt brukarråd för missförstådda föräldrar med dåligt samvete och projicering som huvudsaklig försvarsmekanism. Inget ont om FMN, typ. Men asså, HALLÅ! På vilket sätt är det tänkt att de ska bevaka bruakrnas rättigheter? De skulle ju helst vilja tjära och fjädra oss och driva ut oss från Tombstone med knölpåkar. Tror jag i alla fall. Jag får såna blickar. Tror jag ialla fall. Eller jag kanske bara är paranoid. Undrar om det finns nåt brukarråd för paranoida sprutbytesförespråkare?

Aja, inget ont om ”Brukarrådet”, typ. Men, asså HALLÅå vi behöver ju ett brukarråd där det finns BRUKARE! Tänkte Hasse o jag. Så nu ska vi ha det. Så om du är inskriven i opiatprogramet i Örebro, eller är under utredning, eller skulle kanske eventuellt kunna tänka dig att vara det så ska du gå på Brukarrådet! Jag vet inte när det blir, typ i början på mars. Först ska vi vara på kliniken ett par dar i veckan för att möta upp folket som går där, så att alla ser att det finns en BrukarFörening i Örebro, som är redo att försvara deras rätt till bästa möjliga vård och bemötande, baserad på Evidens, Erfarenhet och Etik, sen så får vi se. Det hela är tänkt att mynna ut i ett KVALITETSRÅD där vi hoppas att all personal från klinken kan göra sig mottagliga för vad deras BRUKARE tycker om verksamheten. Bra tanke va? Enkelt o rakt, eller hur? Hoppas det blir så i praktiken.


Stay tuned, we'll be right back after these messages.