Kontakta Brukarföreningen



SEMESTER!

Hasse och jag tar semester mellan 19 Juli och 15 Augusti. Under den tiden är det osäkert om någon svarar på nedanstående nummer.

Ha en skön sommar!

0766 459 880

orebro@brukarforeningen.se

Vi hjälper dig med kontakter med soc, sjukvård och andra myndigheter.
Vi svarar på frågor till brukare och anhöriga, myndigheter och allmänheten.

* * * * *
Beroendecentrums Jourtelefon
Mån-Fre 8.00-16.00
019 602 05 30
* * * * *

25 juli 2009

Straffa syndare !

Skadereduktion - den okända folkhälsofilosofin

Straffa syndare eller hjälpa människor är en bok som släpps i dagarna. Ambitionen är att på ett pedagogiskt och tydligt sätt sprida ljus på den i Sverige relativt okända modellen för en folkhälsofilosofi som går under namnet skadereduktion (harm reduction). Boken har tillkommit genom ett samarbete med olika forskare inom områden som alkohol, tobak och narkotika.


Om författaren

Waldemar Ingdahl och Louise Persson har tidigare arbetat med och debatterat skadereduktion i olika sammanhang och detta är deras gemensamma projekt i samarbete med internationella forskare för att lyfta upp frågan i debatten. Waldemar Ingdahl är VD för tankesmedjan Eudoxa. Louise Persson är författare och debattör. Läs mer om boken här: Straffa syndare eller hjälpa människor


Att den svenska regeringens förhållande till skadereduktion präglas av både missförstånd och vantolkningar blev tydligt under FN:s narkotikakonferens som gick av stapeln i Wien för ett tag sedan. Vår folkhälsominister Maria Larsson påstod att skadereduceringsmodellen var kidnappad av legaliseringsrörelsen, och stödde därför idén att den inte skulle nämnas i något av de gemensamma dokumenten för det internationella arbetet mot narkotikan.

Motivet att ge ut en bok om skadereduktion är att råda bot på detta förhållande och öppna för en konstruktiv debatt om hur vi humanast bedriver ett mer framgångsrikt folkhälsoarbete. Vi vill mena att folkhälsoarbete måste bedrivas med hänsyn till mänskligt beteende och med respekt för människors integritet och grundläggande rättigheter.

Vad för slags folkhälsopolitik vår nuvarande regering står för kan sammanfattas som högst oklar till sitt innehåll, dess effektivitet för folkhälsoarbetet å ena sidan och dessutom en högst oklar hållning i rättstänkandet. Inom ramen för Narkotikautredningen från förra året (SOU 2008:120) lades exempelvis ett förslag fram som innebär att det ska vara möjligt att beslagta preparat som kan komma att narkotikaklassas. Det innebär att rättssäkerheten riskerar prioriteras bort i sken av att det ser ut som man gör något åt frågan om "nätdroger". Inte är det bara ett ingripande i det som är lagligt, det är som följd att nagga rättsäkerheten i kanten.


Filosofin bakom skadereduktion är en insikt i att det alltid kommer att finnas människor som uppvisar ett riskbeteende och att lösningar hellre bör anpassas till denna snarare än lösningar som utgår från orealistiska visioner som människor inte kommer att leva upp till och som dessutom riskerar kränka och marginalisera människor. Rörelsen för skadereduktion är inte enhetlig, här finns både anhängare till ett rättighetsperspektiv och ett pragmatiskt perspektiv. Följaktligen menar en del att kriminalisering av vissa fenomen, som narkotikan, är det större problemet, medan andra ser att lösningar kan ske inom ramen för en viss förbudspolitik så länge den inte blir dogmatisk.

Den gemensamma övertygelsen är att folkhälsoarbete bedrivs effektivast och humanast genom att man möter människor där de befinner sig och utan krav på återhållsamhet.

Det finns många olika slags tillfällen i livet när vi tar risker som kan vara negativa för vår hälsa, och som också kan inverka menligt på vår omgivning. Vi kanske röker cigaretter, utövar en hård kampsport, har oskyddat sex, dricker alkohol, intar narkotiska preparat eller helt enkelt kör bil. Det råder inget större tvivel att riskbeteenden är något som ibland bör undvikas, men likväl kommer många av oss, någon gång eller ofta, efter avvägning eller av impuls, göra saker som kan vara varierande skadliga för oss själva eller för vår omgivning.

Den centrala frågan för alla dessa olika fenomen är hur man effektivast och med respekt för mänskliga rättigheter går tillväga för att minska skador av riskbeteenden? Vilket slags förhållningssätt politiken intar är av största vikt för hur samhället riktar sina åtgärder och för de resultat vi önskar uppnå.

Det råder emellertid delade meningar kring lösningar som i sin tur ofta tycks lida brist på tydliga och sammanhängande förhållningssätt. I vissa fall kan lösningar vara präglade av ett skadereducerande perspektiv med insikten att fenomenet inte är realistiskt att söka eliminera, medan i andra fall så prioriteras ett straff- och förbudsperspektiv trots att det inte är realistiskt heller. Exempelvis har inte förbud av narkotika inneburit att bruket och därmed skadeverkningarna försvunnit.

Folkhälsopolitiska lösningar och åtgärder tenderar att variera efter samhällets syn och upplevelse om vad som är att betrakta som nyttigt eller onyttigt och kontroversiellt eller acceptabelt.

För att visa ett par exempel på hur olika åtgärder och lösningar kan se ut:

Trafiken vållar olyckor och många människors död. Även om detta anses farligt så har samhället valt att inte förbjuda företeelsen och istället fokuserat på att minska skadorna i trafiken, obligatoriskt användande av bilbälten är en sådan skadereducerande lösning. Anledningen att bilåkande accepteras är att det anses vara en nytta för samhället. Här tillämpas en nollvision som strävar efter noll döda i trafiken.

Att inta narkotiska preparat är också förenat med risker, som att smittas med blodburna sjukdomar, men här har snarast en straffande förbudslösning prioriterats i hopp om att det ska fungera att eliminera hela företeelsen. Anledningen är att narkotika allmänt i samhället betraktas som något som helst inte ska finnas, en dogmatisk inställning leder här till att olika åtgärder för att minska skador blivit högst politiserade, som sprutbytesprogrammen. Här tillämpas en nollvision som strävar efter noll narkotika.

Således rör sig ofta lösningar utefter en skala av acceptans och mindre av ett sammanhållet perspektiv som fokuserar på realistiska och humana lösningar. Varför inte en nollvision liknande trafikens på fler områden?

Skadereduktionsmodellen kan erbjuda folkhälsoarbetet större möjligheter att lindra skadeverkningar för såväl individer som samhället i stort. Den som allvarligt är intresserad av folkhälsoarbete bör först och främst ställa sig frågan: är det viktigare att minska skador av riskbeteenden än att driva en politik som avser att eliminera dem men som inte är realistisk?

Louise Persson
http://www.louisep.com

15 juli 2009

Ett drogfritt Sverige: Till varje pris!

Ett inlägg idag på engelska - hoppas att det inte är nåt problem.
Det handlar dock om Sverige!

Det är en film producerad som en del av ett internationellt samarbete, avsett att belysa narkotikapolitik, brukare och brukares levnadsvillkor i olika länder, denna är producerad av ett ungerskt team i Sverige och Brukarföreningen är alltså involverad! De var här och filmade i våras och på deras YouTube: HunCivLibUnion finns många bra filmer och på hemsidan DrugReporter finns mängder av läsvärda artiklar.

Nothing about us without us!

A Drug-Free Sweden: By All Means?

Thanks to our cooperation with the Swedish Drug Users Union in the framework of the European Drug Policy Initiative project (please visit the new website! [1]), HCLU’s video staff traveled to Stockholm in January 2009 to make a documentary about the drug policy of Sweden. We interviewed several people from various ideological and professional backgrounds, visited several organizations and institutions, we read the relevant studies and asked the inconvenient questions.

WATCH THE VIDEO HERE!



The UN Office on Drugs and Crime (UNODC) praised Sweden for its “succesful drug policy” that set an example for the rest of the world how to tackle the drug problem. “I am personally convinced that the key to the Swedish success is that the Government has taken the drug problem seriously and has pursued policies adequate to address it,” wrote Mr. Costa, head of the UNODC in the preface of the report “Sweden’s Succesful Drug Policy: A Review of the Evidence [2]”. The statistics are really impressive indeed if we look at the number of young people experimenting with cannabis for example – Sweden has one of the lowest prevalence of cannabis use in Europe. Some people may say that this indicates the effectivenes of harsh criminal laws and uncompromising efforts to pursue a drug-free society.

However, not everybody agrees with this conclusion. Not even in Sweden, where the majority of the population seems to support the “tough on drugs” approach. There are some professionals and activists who point out that the situation is not so nice behind the shiny surface. The Swedish Drug Users Union (Svenska Brukarföreningen) is one of the brave NGOs that flies in the face of the Swedish Talibans – the fundamentalist who believe in the dogma that all drug use is evil and needs to be eliminated. The organization represents the untouchable pariahs of Swedish society: people who use illicit drugs. SDU, in cooperation with IHRA, produced a shadow-report on the desperate public health and human rights situation of drug users [3] in the country. The report concludes that in its failure to provide comprehensive harm reduction measures such as needle and syringe exchange programmes, the Swedish Government is violating the right to health of people who use drugs, placing them at unnecessary and avoidable risk of HIV and HCV infection. This conclusion was backed by the former UN Special Rapporteur on the Right to Health, Professor Paul Hunt, who visited Sweden in 2006 and submitted his report to the General Assembly of the United Nations in February 2007.

Sweden is the only country in Europe that based its national drug policy on the goal (or as they put it, the vision) of a drug-free society. For many it seems to be an innocent, stimulating dream like “world peace” – but it’s not, points out Henrik Tham, Professor of Criminology at the Stockholm University. This zero-vision is dangerous because it implies that total abstinence is a value and goal in itself that transcends other goals like life or health. Indeed, for some Swedes it is more important to be drug-free than to stay alive or avoid HIV infections. That’s why Stockholm is the only capital in Europe where there is no official needle and syringe exchange program, that’s why so many heroin users have to die before getting into methadone treatment. If a society is trying to get rid of drugs it means that it will soon try to get rid of drug users. That is, the war on drugs is always a war on people.

Posted by Peter Sarosi

16 juni 2009

Seminarium i Stockholm

Svenska Brukarföreningen anordnade för andra året i rad Narkotikapolitiskt seminarium med en mängd intressanta föreläsare, talare och debattörer. Samtidigt delades årets Brukarvärnspris ut, i år till fyra vänsterpartistiska riksdagsledamöter med Alice Åström i spetsen. Jag fick äran att tala en stund i samband med utdelningen:

Dagens tema är ”Är de politiska idéerna viktigare än att rädda liv?”

Åtminstone i vårt älskade Sverige, där vi älskar frihet, respekterar, till gränsen på självutplåning, andra människors kultur, religion, sexuella läggning och andra livsval, där vi värdesätter inte bara mänskligt liv, utan allt levande, som viktigare än allt annat borde svaret vara ett självklart NEJ!

Att rädda liv, eller till och med att bara skydda andras rätt till liv är något vi inte ens borde diskutera, så självklart är det.

Ändå ägnar vi en hel dag åt frågan, och somliga kanske till och med fortfarande inte är helt säkra.

Det betyder att för alla är det inte helt självklart att rädda liv är så viktigt.

Till exempel för en man som Nils Beijerot, den svenska narkotikapolitikens fader.
För honom var en enskild människas liv inte så viktigt.

Nils Beijerot är inte bara den svenska narkotikapolitikens fader, han är den som fortfarande idag
legitimerar en systematisk förföljelse av samhällets allra svagaste och mest utsatta individer.

För att uttrota detta samhällets största farosot behöver man inte sky några som helst medel, allra minst respekten för en miserabel knarkares usla liv.

Nils Beijerots stora förebild i dessa sammanhang, det revolutionära Kinas Mao Tse Tung, värderade inte ett enskilt människoliv mycket högre än Nils själv. En kula i nacken, vilken den
kontrarevolutionäres familj fick bekosta, var den billigaste, mest effektiva, och för kollektivet den mest korrekta rehabiliteringsmetoden.

Låt oss tala klarspråk här, och jag blir mer och mer övertygad om sanningen i mina påståenden ju mer jag hör av politiska demagogers och opportunisters piskande tal, ju mer jag ser deras bödlars kirurgiska ingrepp i de rättslösas liv.

Svensk narkotikapolitik och dess manifestation i verkligheten har samma mål och samma medel
som folkets hjälte Mao hade, utrota farsoten genom att utrota de smittade. Utan efterfrågan – inget narkotika. Utan narkotika – inget narkotikaproblem.

I 50 och 60-talets Kina var masshysterin och politisk rehabilitering den motor som drev förföljelsen av de avvikande, precis som i Sverige idag. I Stalins Sovjet var det underrättelseverksamhet och Gulager som var medlen för att komma till rätta med de oliksinnade.

Även Stalin var en stor inspiratör för folkets hjälte Beijerot, när han lärde oss hur man kommer till rätta med narkotikafaran och dess smittspridare.

I de kejserliga Kina och Sovjet var borgerligheten folkets fiender, i det lutherska Sverige är det
lättjan som undergräver nationens och folkets väl. För den stora massans bästa måste dessa parasiter utrotas, till varje pris.

Detta ideal är så djupt rotat i den svenska foklsjälen att moderna idéer som
enskilda människors rätt till värdigt liv mycket lätt kommer i skymundan.

Förvisso var Beijerot inspirerad av Maos nackskott och Stalins Gulager och dessa länders
statskapitaliska människosystem när han hjälpte oss inse dessa "fakta":

På samma sätt som det är enfaldigt att förvänta sig att blinda skall
måla tavlor eller förlamade skall spela fotboll är det fåfängt och
orealistiskt att tro att dessa psykiskt och socialt invalidiserade
människor skall förmås att inpassa sig i vårt väloljade effektivitetssamhälle
med eller utan narkotikaförskrivningar. Detta problem
blir särskilt svårt om den personlighetsstörning, den beteenderubbning
och den sjukdom (narkomani av epidemisk typ), som
dessa svårt avvikande människor lider av, inte bara är terapiresistenta
utan även allvarligt skadar samhället och medför att andra
människor dras in i samma sjukdom och spårar ur socialt. För
narkomaner av denna kategori, vilka är kroniska smittspridare,
måste vi ordna med långvarig social rehabiliteringsbehandling —
"social reeducation" — i lämplig miljö, men också detta skall vi
återkomma till.


Och här föddes Hassela – denna ”rörelse” som än idag av barn, jag upprepar av våra barn,
producerar människotragedier.

Det är dessa ideal som enskilda politiker och cyniska behandlingshemsföreståndare idag, i Sverige bygger sin verksamhet på.

Det är det svenska folkets övertygelse om deras egen präktighet som
hindrar dem från att genomskåda dess giriga, maktlystna och onda människors egentliga
målsättning: att för egen vinnings skull med alla medel utrota varenda djävla knarkare i vårt
frihetsälskande land.

Fråga inte dom om politik är viktigare än att rädda liv. Fråga dig själv.

Jag har nämnt några personer vid namn, fler kunde nämnas, men jag tror inte det är nödvändigt. När man nämner namn, pekar man också ut personer, och glöm inte detta: politik är enskilda människor med mänskliga drifter och behov. Glöm inte det när de i sina tal hetsar din rädsla till handlingar du vet strider mot värnandet av liv.

Brukarvärnspriset delas årligen ut av Svenska Brukarföreningen till person som värnar om liv.

I år går priset till en person som med sitt politiska liv som insats, med stort mod kämpar emot
massans hysteriska, av Beijerots politruker uppiskade rädslor – Alice Åström, fråga henne - hon vet vad som är viktigast.

08 juni 2009

Vårdgarantin ingen garanti för vård

Ny studie om landstingens förmåga att leva upp till vårdgarantin

2009-06-08 08:15

Schering-Plough och Malmö högskola presenterar gemensamt en ny studie av landstingens förmåga att leva upp till vårdgarantin när det gäller läkemedelsassisterad behandling av heroinmissbrukare och andra opiatberoende. Studien är gjord av Björn Johnson och Jens Sjölander vid Malmö högskola och redovisas på ett seminarium i Almedalen.

En tidigare kartläggning som gjordes på uppdrag av Mobilisering mot narkotika 2007 visar att hälften av landstingen inte klarar vårdgarantin när det gäller läkemedelsassisterad behandling, det vill säga behandling med Suboxone, Subutex eller metadon i kombination med psykosocialt stöd. Vissa landsting avstår helt från att erbjuda sådan behandling. Bristen på vård leder ofta till stort lidande hos missbrukarna och stora kostnader för samhället.

06 juni 2009

Rapport från seminariet i Örebro

Örebro Beroendecentrum arrangerade en jubileumskonferens 11 - 12 maj, detta för att man fyllde 10 år. Medarrangörer var våra kamrater i Örebro Brukarförening, verkligen roligt att se att deras ordf. Zoran Loven tog ett stort ansvar o verkligen sågs som en " part/medarrangör " o inget annat! Räknade för skojs skull igenom deltagarlista, 190 st anmälda, så det var en hel del folk. Konferensen var bra, första dagen handlade om " Kvinnor och Missbruk " , andra dagens program hade titeln " Opiatbehandling ". Vi koncentrerade oss på dag två.

När vi anlände till registreringen andra dagen mötte Zoran oss, vi fick ett litet snack. Vi mötte också några killar från IHRA(International Harm Reduction Association)/Exchange Supplies från London vid registrering. Dom hade med sig en massa saker som " ställdes ut ". Saker som injektionsverktyg med olika färgmarkeringar, folk ska inte dela eller ta fel av misstag och använda samma. En enkel, bra ide med en färgmarkering. På detta sätt vet du vilket " verktyg " som är ditt. Viktigt! Vidare hade dom en film om Harm Reduction, en kampanj hur man reducerar blodburet virus o drogrelaterade dödsfall. Sbf/Skåne fick ett bra snack och två filmer av killarna. Vid lämpligt tillfälle tänkte vi att man kunde arrangera någon filmvisning. Har ju varit på gång med Lotta Thells filmer, men Lotta har inte lämnat besked ang visning/kopior osv, då detta ligger på hennes förläggare.

Första punkt på prog. var ett anförande av ordf. i Italienska Röda Korsets/ vice ordf. Internationella Röda Korset, Dr Massimo Barra och hans " Spreading the Light of Science ", om detta kan man läsa på Sbfs sida, se länk: http://www.brukarforeningen.se/ eller här, se länk: Röda Korset. Dr. Barra lämnade bl.a. några uttalanden från FN-organet UNDOC:s chef Antonio Maria Costa: "Drug dependency is an illness, there is no debate regarding other sicknesses", vidare FN:s generalsekreterare Ban Ki - Moon: "No one should be stigmatised beacuse of drugdependency".
Viktiga uttalanden från politiska organ som i alla andra sammanhang väger tungt!
Andra punkten var ett föredrag kallat " Tredje vägen - svensk narkopolitik i ett internationellt perspektiv". Börje Dahl från Spartacus preventions/missbrukscenter i Örebro. Dahl är en utpräglad motståndare till underhållsbehandling i alla former, talade på konferensen om faran med " skademinimering". Dahl ansåg bl a att en " skadelindrande" politik säkerligen skulle sluta som " legalprojektet " under Dr. Åströms ledning 1965 -67. Dahl påstod vidare att han bara hittat EN vetenskaplig undersökning gjord på metadon som visade på ett längre, stadigvarande för patientgruppen positivt resultat. LAB med just metadon är annars en av dom mest "välforskade " behandlingsformer som finns, det finns mängder med stöd för detta. Han ansåg heller inte att kriminaliteten minskar, eller upphör för gruppen. Enl Börje Dahl är vi antagligen tvångsmässiga " tjyvar " med tvivelaktig moral hela bandet. Gruppen i underhållsbehandling var i Dahls ögon, zombifierade stackare köpta av läkemedelsindustrin. Sammantaget en ganska så förfärlig, provocerande människosyn!

Efter detta vidtog parallella seminarier, vi följde " Revision av föreskrifterna/LAB " med Abit Dundar/soc.styr. Efteråt följde paneldiskussion med deltagare från Sbf, KRIS, Örebro Beroendecentrum m f l. Enl dom reviderade föreskrifterna ska man vara 20 år med ett ist för två års opiatberoende. Spärrtiden vid utskrivningar sänks från nuvarande sex mån till tre. Behandlingen ska ej heller villkoras med medverkan från socialtjänsten, ska vara upp till enskild pat. Det ska inte heller längre finnas hinder för att få el få behålla vid kriminalvård. Vid
längre tids " skötsamhet " ska man kunna överflyttas till vårdcentral. Detta var bara några av dom nya föreskrifterna som kommer, och det är väl gott o väl, det blir iaf långsamt bättre! Själv tycker jag liksom många andra, att vi egentligen inte behöver några föreskrifter alls! Låt underhållsbehandlingen " lyda " under samma villkor som all annan sjukvård, nämligen Hälso/Sjukvårdslagen. Varför ska vår behandling särbehandlas negativt?

Efter denna intr punkt var det dags för våra brittiska kamrater, Rick Lines/Andrew Preston från IHRA. Dom berättade om den explosionsartade utvecklingen av HIV under 1980-talet i Storbritannien. Brittiska regeringen bestämde sig då för att med ALLA medel stoppa HIV, o man byggde snabbt upp/ut sprutbytesprog. 1985 var 50% av alla missbrukare Hiv smittade i Edinburgh. Utbyggnaden av sprutbytena fortsatte till att gälla alla Apotek i alla städer. Tack vare utbyggnaden hade man 1990 pressat tillbaka blodsmittor rejält. År 2000 hade man dubblerat underhållsbehandlingen, NSP(Needle,Syringe,Program) delar ut syra, sked, filter och sterilt vatten. Man fortsätter sina insatser och det killarna ville förmedla var att " Harm Reduction Works " !!

Lite statistik: 158 länder i världen har dokumenterat injektions(miss)bruk. Detta gäller 15 milj människor.
Harm Reduction: Finns i 84 länder o stöds av FN, WHO och UNDOC. 77 länder har ett sprutbytesprog. 65 länder har underhållsprogram. MEN, trots detta har 95% av alla brukare EJ tillgång till rena sprutor. Skrämmande! Sverige har fått hård kritik för att man ej följer dom mänskliga rättigheterna på dessa punkter, och killarna från IHRA menade att det KAN
VARA illegalt att inte reagera och göra vad man kan, bygga ut sprutbytesprog o s v. FN har också börjat se över detta!!

Nästa punkt var Björn Johnsson, narkoforskare/Malmö högskola. Björn drog snabbt igenom, län för län, att tillgången på underhållsbehandling numera ser mycket bättre ut( tack vare b l a Sbf) men att den långt ifrån är fullt utbyggd! Vårdgarantin håller inte alltid överallt, problemet här är att det inte finns sanktioner att ta till för dom län som ej lever upp till garantin.
Sen följde i rask takt Mats Ekendahl, docent/forskare från Sorad(drog/alkoforskning) som förde ett mycket intressant resonemang om hur viktigt språket/orden är när man diskuterar dessa saker. Sist på hela konferensen visades en film om Överdosprevention. Därefter följde en paneldebatt med b l a Polisen, Sbf, Ambulanspersonal, Överläkare. Ofta åker ju polis på överdoser, o Lotta Thell(Bf) frågade om detta verkligen var nödvändigt? Vilken deras funktion eg var vid en OD. Det borde räcka att ambulanspersonal åkte o behandlade med Narcanti. Lotta fick väl egentligen inte något riktigt svar, utan frågan bollades mellan paneldeltagarna. " Det är ju olagligt/en kriminell handling att inneha narkotika. Vi måste åka, var ett svar". Om detta kan man ju tycka vad man vill, det har troligtvis hindrat många från att ringa efter hjälp!?

Efter detta var konferensen slut, vi gick till hotellet/vandrarhemmet. Konferensdeltagarna åt en
avslutningsmiddag, den brukar vara trevlig! Denna gång hade vi dock ett tåg söderut att passa, så vi åkte hem. Nöjda efter en bra konferens.

Hälsningar Mikael Johansson
Ordf. Sbf/Skåne

01 juni 2009

Öppet brev

På förra brukarrådet 19 maj kom landstingsrådet Marie-Louise Forsberg-Fransson och Lisa Dahlipil för att tala om det ekonomiskt bistra klimatet och hur det kan påverka beroendevården. med anledninga av det besöket hade vi förberett ett brev till dem och vi har också fått in några brev från våra medlemmar som vi förmedlade. Tyvärr verkar det inte som att det finns någon hjälp att få till vårt föreningsarbete.



Öppet brev
till Marie-Louise Forsberg-Fransson
och landstingsledningen

Örebro Brukarförening är en patient- och intresseorganisation som har som syfte att företräda och representera Örebro Läns opiatanvändare, i eller utom behandling, samt att bevaka denna grupps, liksom enskilda medlemmars intressen.

Vid Opiatklinken, Beroendecentrum finns ca 70 patienter i behandling, ett halvdussin i utredning och för närvarande fler än 20 på kölista.

Vi noterar med oro rapporter om landstingets ansträngda budget och besparingsplaner, och befarar att dessa kommer att drabba den patientgrupp vi företräder.

I tider som dessa då allas ekonomi, såväl inom offentlig och privat sektor som för hushållen, är underminerad blir det en självklarhet som inte kan ifrågasättas att det är de svagaste och mest utsatta grupperna som ska göra eftergifter först. Inom sjukvården innebär det utan undantag att nedskärningar först drabbar psykiatrin och framförallt beroendevården.

Som representant för en patientgrupp vars behandling är extremt exponerad och utsatt för ett massivt tryck och ifrågasättande, både internt och externt, såväl politiskt som från olika typer av opinionsbildare, intressegrupper, massmedia och allmänheten i stort, är vi mycket bekymrade över hur landstingets aktuella ekonomiska situation kommer att drabba patientgruppen och hur individuella patienter ska klara drogfrihet, och i vissa fall till och med livet, utan den vård de erbjuds på Beroendecentrum.

Redan nu är intagningskön alltför lång, behovet alltför stort, kliniken underbemmanad, personalen överarbetad, patienterna frustrerade och otrygga, och ledningen försöker göra sitt bästa för att hitta provisoriska lösningar för att klara vårdgarantin. Ytterligare nedskärningar skulle få förödande konsekvenser, inte bara för vården och patienterna, utan även för deras barn, familjer och anhöriga, med många personliga tragedier som följd, både för liv och hälsa, och i ett vidare perspektiv för samhället som helhet.

Brukarföreningen söker dialog och samverkan, och har med olika metoder sökt att underlätta och förbättra för klinikens personal och patienter och utöka samarbetet. Brukarföreningen har dock även här begränsade möjligheter och resurser att hjälpa till i den omfattning som behövs.

Örebro Brukarförening manar således landstingsledningen att inte slentrianmässigt strypa tillgången till en livsviktig vård för en redan nu stigmatiserad och marginaliserad patientgrupp, och att i stället noga överväga att utöka anslagen för att fler av de människor som idag lider av ett obehandlat beroende ska få möjlighet att få livet tillbaka.

I ett vidare perspektiv manar Brukarföreningen landstinget att på ett mer aktivt sätt, även utåt, ta ansvar för den vård som bedrivs, och inte med tystnad bemöta den förföljelse och demonisering den här redan kraftigt utsatta patientgruppen dagligen tvingas utstå i det allmänna forat. Ett steg i den riktingen är att på alla sätt, även ekonomiskt, stödja Brukarföreningens arbete för rätten till vård på lika villkor och ett värdigt bemötande.

Efter att ha informerat våra medlemmar om landstingets ekonomiska situation och riskerna för begränsningar i vårdutbudet har vi mött mycket oro och rädsla. Vi har fått ta del av många synpunkter från våra medlemmar och en del har till och med skrivit till oss och vädjat att vi ska försöka göra något åt deras oro.

Vi bifogar en del av de breven här.

Med önskan om en fortsatt dialog.

Zoran Lovén
Sekreterare
Örebro Brukarförening
24 mars 2009
http://brukare.blogspot.com/


***********************

Kära landstinget,

Jag är en man på 45 år som har använt heroin sedan 1985. Jag flyttade till Örebro från Stockholm 2000 för att ”komma bort från” knarket efter ett återfall i långvarig drogfrihet. Här stabileserades mitt liv socialt och ekonomiskt med arbete, bostad och familj. Vid ett nytt återfall 2005 efter en akut personlig kris tog jag kontakt med Beroendecentrum och fick möjlighet att ingå i opiatprogramet med Subutex-behandling och är nu återigen stabil i min drogfrihet.
Som mångårig heroin-användare med många olika typer av behandlingar, flera mångåriga drogfria perioder, men också många återfall med katastrofala följder som överdoser, ekonomisk kollaps, bostadslöshet, familjens sammanbrott, psykisk och fysisk nedbrytning vet jag att en människa som har använt opiater aldrig går säker. Återfall lurar i de tryggaste förutsättningarna. När inte ens alla de kognitiva och psykodynamiska, sociala och arbetsmarknadsmässiga erfarenheter jag fått genom olika behandlingar och utbildningar, och alla mina bästa intentioner och önskningar, inte kan skydda mig från nya återfall är medicin det som kan garantera min drogfrihet och mitt goda liv så länge jag är i programmet. Jag vet inte vad jag skulle göra om jag inte fick vården. Jag skulle fösöka kämpa ett tag, men jag är rädd för att jag hamnar på gatan igen och att jag dör i en överdos, fast jag orkar nog inte hålla på och knarka många månader för jag börjar bli gammal och jag skulle nog ta livet av mig då. Men jag kanske är för feg för det.
Tro inte på dom som säger att det är ett eget val, och att man får skylla sig själv och alla som försöker skuldbelägga alla ”djävla knarkare”. Vi har nog med skuldkänslor som det är. Vi är också människor som försöker göra vårt bästa. Vi har också rätt till ett bra liv. Vi vill inte någon något illa, och vill inget hellre än vara vanliga och betala skatt. Vi har också barn som behöver oss. Vi är också någons barn. Snälla hjälp oss.

Stefan

***********************

Att skära ner i beroendvården/psykiatrin kommer att kosta mer än det kommer att spara, människor som är i behov av behandlingen och villiga att göra nått åt sitt liv och sin sjukdom kommer inte att kunna få det på grund av ner skärningar.

Vad jag menar är att vad kommer det inte att kosta samhället med t.ex. rättgångskostnader, fängelsevistelser, familjehem för utsatta barn, misshandlar, och slutligen även många gånger begravnings kostnader. Kan få känslan av att det är just det sist nämnda som gör att ni tror att ni sparar pengar, men så är det inte.

Knarket försvinner inte för att man tar död på knarkaren. Knarket försvinner inte heller för att man förbjuder det.

Det finns missbrukare som har familjer, vad tror ni händer i dessa familjer om mamman, pappan, eller någon annan anhörig inte får den vård som han/hon behöver.

Inte tror in väl att ni kan spara pengar på att skära ner, nej återigen detta kommer att kosta mer i slut ändan.

Många familjer kommer att lida, må dåligt pga detta, både ur brukar och anhörigas situation, många familjer kommer att splittras gå i kras pga att det ska skäras ner, en mamma eller en pappa som inte får den hjälp han/hon behöver och är villig till.
Jag tycker att detta är skrämmande, det är människoliv som ni spelar/leker med när ni skär ner inom beroende sjukvården

Jag & min familj sitter just nu i en väldigt tuff situation, det handlar kanske inte om ner skärningar i den meningen eller vem vet, det kanske är just det, det gör fast man gömmer sej bakom nått annat. Vi har en tonåring som skrivit ett inlägg i en tidning om just våran situation sänder med den så att ni får läsa hur en tonåring kan känna och tänka.

******************************

Why go to hell when u can do to bc?

Vår familj hade inga problem alls till nyligen. Nästan all glädje som fanns här hemma bara försvann. Det gick fort, sen va nästan allt borta. Visst det finns fortfarande kvar lite glädje inom familjen. Men den är så svag och kommer snart att försvinna. Ingen av oss i familjen orkar med det här. Bc har rent ut sagt förstört min pappa och min familj. MAn börjar ju undra hur "läkarna" och personalen på bc har fått sin utbildning. Att min pappa har vart i programet i 5 år och inte misskött sig nångång. Han har jobb, 3 plans villa, hund, barn och är GIFT ! det spelar ingen roll eller ? Åh jag blir seriöst så jävla pisst ! Det är människor dom arbetar med ! Inte försöksdjur om dom nu tror det. Att det är ett mänskligt liv dom håller på och bollar runt med verkar det som om dom inte förstår. Det verkar ärligt talat inte som om dom bryr sig om det heller. Det verkar som om dom bara tycker att alla patienter är jobbiga och bara ivägen. Men jag menar Herregud då har dom ju valt helt fel jobb ? Eller är det jag som har fel ?

*****************************



Hallsberg 2009-03-29

Till ledande politiker och tjänstemän i Örebro läns landsting.

Har kommit till min kännedom att planer/tankar finns att minska ner verksamheten inom Beroendecentrum.

Detta är för mig en helt absurd tanke, då landstingets uppdrag borde vara : rädda liv, bota, behandla och lindra smärta.

Verksamheten inom Beroendecentrum är en viktig vård. Den borde istället utökas då missbruket är stort i länet.

BC-vårdavd: Utan den hade min son idag varit död. Ibland måste man ”lyftas bort från gatan. ”. Viktigt är då att det går fort att komma in på avd. Vilket det sker frivilligt eller med tvång. Viktigt att det finns platser men också tillräckligt med personal för vården. De fyller en stor funktion och räddar liv.

UBB, öppenvård: Så viktig. Även där behöver man kunna få komma snabbt. För en del narkomaner är kontrollen av prover viktig. Den ger ett stöd och ev en ”anledning att säga nej.” Proverna stöder fortsatt behandling.
Vidare är kontakten med läkare och psykolog viktig. Inte minst med tanke på utredningar. Många narkomaner har en dubbeldiagnos, men som ofta är okänd. Med rätt diagnos, ja då finns möjligheten till rätt hjälp och stöd.

Opiatmottagningen: Väntetiden där för att få träffa en läkare är lång, aldeles för lång. Verksamheten där är i stort behov av utökning. Risken är att väntan blir så lång så narkomanen hinner avlida innan han/hon är framme i kön.
Och, ursäkta, det blir då en ”billighetsvariant” av missbruksvården.

Att hjälpa missbrukare tillbaka till ett bra liv, ja då måste man satsa på vården. Gasa i uppförsbacke.
På sikt är jag övertygad att det även blir socialt och samhällsekonomiskt.

Och viktigast av allt.: Allas liv är värda att satsa på. Även en missbrukare.

Med vänlig hälsning NN

Samverkansmöte Opiatmottagningen

Vi har ju länge försökt få till stånd ett dialogmöte med personalen på opiatmottagningen och för två veckor sedan hade vi det andra mötet. Mycket positivt och bådar gott för framtiden. Jag vill tacka alla närvarande.



Möte Örebro brukarförening och opiatmottagningen 2009-05-19


Närvarande: Tommy Levé, Kristoffer Musikka, Lena Eriksson, Nooredin Shamer, Zoran Lovén, Ulrika Erelöf och Lisbeth Johansson

Förhinder: Hasse Arvidsson, Lotta Nilsson.

1.Mötesformer

Namn: Samverkansmöten opiatmottagningen.
Sammankallande: Tommy Levé. Agenda skickas ut en vecka innan.
När: tisdag var 6:e vecka.
Önskemål: Ett forum för brukarfrågor men inte på patientnivå.

2.Rapport från brukarföreningen

Hasse Arvidsson är ordförande, Zoran Lovén sekr och Kristoffer Musikka kassör. Zoran har varit tjänstledig från sitt ordinarie arbete under 6 månader för att jobba heltid i brukarföreningen. Tjänstledigheten går ut den 12 juli och det blir inte någon förlängning. Kommer att fullfölja arbetsuppgifterna på volontärbasis så gott det går. Hoppas att brukarföreningen kan fortsätta. Man har begärt pengar för att skaffa en lokal och för att tillsätta en tjänst.
Man har haft kontakt med chefer inom socialtjänsten men tycker att det är viktigt att försöka få till kontakter med socialhandläggarna. Socialtjänsten måste ta sitt ansvar. Mera samverkan. Hur göra med patienter som faller mellan stolarna? Svårt att hitta något för dem.

3.Rapport från opiatmottagningen

Man har lyckats upprätthålla vårdgarantin. Nästan alla på väntelistan är kallade för att första samtal för att se om de ska ingå i programmet eller slussas vidare. Finns 15 namn på väntelistan.
Ulrika Erelöf har börjat på opiatmottagningen den 1 april. Har fått en visstidstjänst till den 2009-12-15 för vårdgarantipengar.
Ett stort bekymmer är rykten om läckage i programmet. Men enligt polisen i länet så är det inte programmet som läcker.
Tommy L trycker på att det är viktigt att brukarföreningen uppmuntrar brukarna att ta sina mediciner och inte sälja.



4.Nästa möte

Frågor till nästa möte:
Hur använder man sekretessfullmakten? Hitta nya lösningar och rutiner? Differentiering av patienter?

Opiatseminarium

Örebro Brukarförening har under hela det gångna året varit involverade att, tillsammans med Beroendecentrum planera och arrangera ett OPIATBEHANDLINGS-seminarium vid USÖ. Det gick av stapeln 12 maj och såg många intressanta deltagare. Vi hade bjudit in Dr. Massimo Barra, Vice Ordförande för Internationella Röda Korset, vilken höll både ett inspirerande öppningsanförande och sedan gav ett seminarium där många viktiga frågor togs upp och diskuterades fritt. Andra internationella gäster var Rick Lines från IHRA och Andrew Preston från ExchangeSupplies. Våran ordförande Hasse Arvidsson höll ett seminarium där han talade om sin mångåriga verksamhet med att hjälpa människor som använder narkotika. Abit Dundar från Socialstyrelsen presenterade de kommande föreskrifterna som reglerar den läkemedelsassisterade behandlingen och en panel diskuterade hur de kan komma att påverka vården. Bland många andra goda föreläsare och debattmedverkande måstenMats Ekendahl, docent och forskare från SoRAD, framhållas som en av de mest intressanta när han jämförde olika utgångspunkter för opiatdebatten och diskussionen kring framtagandet av föreskrifterna. Katten bland hermelinerna denna dag var utan tvekan charlatanen Börje Dahl som med sina förelegade idéer och människofientliga straffattityd baserad på en förvrängd verklighetsanalys och förljugen konsekvensbeskrivning avvek från den i övrigt rådande evidensgrundade atmosfären. Att hålla samman dagen skötte Widar Andersson med stor bravur.

11 maj 2009

Brukarvärnspriset 2009

SVENSKA BRUKARFÖRENINGENS BRUKARVÄNSPRIS 2009 GÅR TILL!

PRESSMEDDELANDE - BRUKARVÄNSPRISET 2009 GÅR TILL Alice Åström, Elina Linna, Eva Olofsson och Lena Olsson samtliga är riksdagsledamöter för Vänsterpartiet!

PRESSMEDDELANDE - BRUKARVÄNSPRISET 2009 GÅR TILL

Alice Åström, Elina Linna, Eva Olofsson och Lena Olsson samtliga är riksdagsledamöter för Vänsterpartiet!

Priset delas ut på Svenska Brukarföreningens seminarium 16 juni - för bokning:
bokning@seminarium2009.se
för mer info se www.seminarium2009.se

PRISMOTIVERING:

Alice Åström, Elina Linna, Eva Olofsson och Lena Olsson får Brukarvänspriset 2009 för deras gärning med att ha tagit fram ett nytt narkotikapolitiskt program för Vänsterpartiet. För SBF:s medlemskollektiv är det ett mycket viktigt dokument, som i framtiden markant kommer att förbättra våra liv. Att ha vågat stå upp för och försvarat något så kontroversiellt som en avkriminalisering av det egna bruket är mycket vågat och måste därför få Brukarnas stöd.

Svensk narkotikapolitik har under flera decennium byggt på en repressiv idé - ett strafftänk. Vi tror att Vänsterpartiet har inlett en ny era inom Svensk narkotikapolitik, en era som förhoppningsvis ska bygga på mänskliga rättigheter med humanistiska förtecken. Vidare så tror SBF att fler politiska partier med tiden också kommer att våga ta steget- att inse att kriminaliseringen av det egna bruket faktiskt för mer skada med sig än nytta.

Lagen används ofta av motståndarna till rena sprutor som ett argument för att inte behöva dela ut rena sprutor i syfte att hindra vidare spridning av dödliga sjukdomar. Polisen använder lagen för att gripa och förfölja redan utsatta människor - de narkotikaberoende som oftast består av, prostituerade, hemlösa och människor som är smittade av Hepatit-c och HIV. Därför ger Svenska Brukarföreningen 2009 vårt pris till Alice Åström, Elina Linna, Eva Olofsson och Lena Olsson.

§ 8. FÖRORDNANDE AV BRUKARVÄNSPRISET:
Till en person, organisation eller grupp som på ett betydelsefullt sätt bidragit till att förbättra situationen för de människor som utgör Svenska Brukarföreningens medlemskollektiv kan föreningen ge ett erkännande i form av ett pris. Insatsen skall värderas utifrån dess överensstämmelse med Svenska Brukarföreningens i sin stadga uttalade målsättning och ideologi. Priset delas ut vid ett tillfälle per år i samband med föreningens årliga medlemsmöte.

Brukarvänspriset har delats ut årligen sedan 2003, tidigare pristagare är:


2003 Lars Gunne Professor emeritus
2004 Malmö & Lunds Sprututbyte
2005 Professor Henrik Tham
2006 Socialstyrelsen
2007 Johan Kakko, Markus Heiligh och Leif Grönblad för 3G- Studien
2008 Björn Fries fd narkotikapolitisk samordnare åt regeringen
2008 Dr Masimmo Barra - vice ordförande Internationella Röda-korset samt ordförande Italienska röda-korset (Hederspris)

Årsmöte 6 maj

Vi hade årsmöte i Ria-Dorkas lokaler. Mötet var beslutsmässigt, men vi hade hoppats på större intresse. Frågan och oron inför föreningens fortsatta existens väcktes, särskilt i ljuset av att min ledighet upphör från och med 12 juli och jag återgår till min ordinarie tjänst, vilket innebär att jag inte alls kommer att kunna ägna lite mycket tid åt Brukarföreningen som tidigare.

Vi vill också passa på att tacka Ria-Dorkas, Hela människan för att vi fick låna deras lokaler och för fikat. Man känner sig alltid välkommen där och de gör ett fantastiskt arbete för alla dem som har det tungt i Örebro. TACK!

Protokoll - Årsmöte 6 maj 2009
Örebro Brukarförening
Ria-Dorkas, Storgatan 6, Örebro
  1. Mötet förklarades öppnat, deltagarna presenterade sig.

  2. Hasse Arvidsson valdes till mötesordförande.

  3. Zoran Lovén valdes till mötessekreterare.

  4. Tomas Elvström valdes till rösträknare/justerare.

  5. Dagordningen godkändes.

  6. Mötet ansågs stadgeenligt utlyst.

  7. Magnus Löwdahl valdes till revisor.

  8. Frågan om val av valberederare bordlades till senare tillfälle.

  9. Zoran fick i uppdrag att lägga fram ett förslag på nya stadgar, vilka presenteras vid ett extra årsmöte under hösten.

  10. Angående medlemsskap beslutades om gratis tillhörighet och registrering medelst påskrift med namn för ett år i sänder. Stödbidrag från medlemmar är frivilligt.

  11. Verksamhetsberättelsen 2008 lästes upp och godkändes.

  12. Verksamhetsplan och inriktning för verksamheten 2009 diskuterades och godkändes.

  13. Ekonomisk rapport 2008 presenterades.

  14. Budget 2009 godkändes

  15. Övriga frågor:

  • Fredrik uttryckte oro för föreningens fortsatta existens.

  • Mia hade fler frågor om föreningens uppgifter.

  1. Mötet avslutates.