Skadereduktion - den okända folkhälsofilosofin
Publicerad: 2009-04-28, Uppdaterad: 2009-04-29, Nypublicerad: 2009-07-25
Straffa syndare eller hjälpa människor är en bok som släpps i dagarna. Ambitionen är att på ett pedagogiskt och tydligt sätt sprida ljus på den i Sverige relativt okända modellen för en folkhälsofilosofi som går under namnet skadereduktion (harm reduction). Boken har tillkommit genom ett samarbete med olika forskare inom områden som alkohol, tobak och narkotika.
Om författaren
Waldemar Ingdahl och Louise Persson har tidigare arbetat med och debatterat skadereduktion i olika sammanhang och detta är deras gemensamma projekt i samarbete med internationella forskare för att lyfta upp frågan i debatten. Waldemar Ingdahl är VD för tankesmedjan Eudoxa. Louise Persson är författare och debattör. Läs mer om boken här: Straffa syndare eller hjälpa människor
Att den svenska regeringens förhållande till skadereduktion präglas av både missförstånd och vantolkningar blev tydligt under FN:s narkotikakonferens som gick av stapeln i Wien för ett tag sedan. Vår folkhälsominister Maria Larsson påstod att skadereduceringsmodellen var kidnappad av legaliseringsrörelsen, och stödde därför idén att den inte skulle nämnas i något av de gemensamma dokumenten för det internationella arbetet mot narkotikan.
Motivet att ge ut en bok om skadereduktion är att råda bot på detta förhållande och öppna för en konstruktiv debatt om hur vi humanast bedriver ett mer framgångsrikt folkhälsoarbete. Vi vill mena att folkhälsoarbete måste bedrivas med hänsyn till mänskligt beteende och med respekt för människors integritet och grundläggande rättigheter.
Vad för slags folkhälsopolitik vår nuvarande regering står för kan sammanfattas som högst oklar till sitt innehåll, dess effektivitet för folkhälsoarbetet å ena sidan och dessutom en högst oklar hållning i rättstänkandet. Inom ramen för Narkotikautredningen från förra året (SOU 2008:120) lades exempelvis ett förslag fram som innebär att det ska vara möjligt att beslagta preparat som kan komma att narkotikaklassas. Det innebär att rättssäkerheten riskerar prioriteras bort i sken av att det ser ut som man gör något åt frågan om "nätdroger". Inte är det bara ett ingripande i det som är lagligt, det är som följd att nagga rättsäkerheten i kanten.
Filosofin bakom skadereduktion är en insikt i att det alltid kommer att finnas människor som uppvisar ett riskbeteende och att lösningar hellre bör anpassas till denna snarare än lösningar som utgår från orealistiska visioner som människor inte kommer att leva upp till och som dessutom riskerar kränka och marginalisera människor. Rörelsen för skadereduktion är inte enhetlig, här finns både anhängare till ett rättighetsperspektiv och ett pragmatiskt perspektiv. Följaktligen menar en del att kriminalisering av vissa fenomen, som narkotikan, är det större problemet, medan andra ser att lösningar kan ske inom ramen för en viss förbudspolitik så länge den inte blir dogmatisk.
Den gemensamma övertygelsen är att folkhälsoarbete bedrivs effektivast och humanast genom att man möter människor där de befinner sig och utan krav på återhållsamhet.
Det finns många olika slags tillfällen i livet när vi tar risker som kan vara negativa för vår hälsa, och som också kan inverka menligt på vår omgivning. Vi kanske röker cigaretter, utövar en hård kampsport, har oskyddat sex, dricker alkohol, intar narkotiska preparat eller helt enkelt kör bil. Det råder inget större tvivel att riskbeteenden är något som ibland bör undvikas, men likväl kommer många av oss, någon gång eller ofta, efter avvägning eller av impuls, göra saker som kan vara varierande skadliga för oss själva eller för vår omgivning.
Den centrala frågan för alla dessa olika fenomen är hur man effektivast och med respekt för mänskliga rättigheter går tillväga för att minska skador av riskbeteenden? Vilket slags förhållningssätt politiken intar är av största vikt för hur samhället riktar sina åtgärder och för de resultat vi önskar uppnå.
Det råder emellertid delade meningar kring lösningar som i sin tur ofta tycks lida brist på tydliga och sammanhängande förhållningssätt. I vissa fall kan lösningar vara präglade av ett skadereducerande perspektiv med insikten att fenomenet inte är realistiskt att söka eliminera, medan i andra fall så prioriteras ett straff- och förbudsperspektiv trots att det inte är realistiskt heller. Exempelvis har inte förbud av narkotika inneburit att bruket och därmed skadeverkningarna försvunnit.
Folkhälsopolitiska lösningar och åtgärder tenderar att variera efter samhällets syn och upplevelse om vad som är att betrakta som nyttigt eller onyttigt och kontroversiellt eller acceptabelt.
För att visa ett par exempel på hur olika åtgärder och lösningar kan se ut:
Trafiken vållar olyckor och många människors död. Även om detta anses farligt så har samhället valt att inte förbjuda företeelsen och istället fokuserat på att minska skadorna i trafiken, obligatoriskt användande av bilbälten är en sådan skadereducerande lösning. Anledningen att bilåkande accepteras är att det anses vara en nytta för samhället. Här tillämpas en nollvision som strävar efter noll döda i trafiken.
Att inta narkotiska preparat är också förenat med risker, som att smittas med blodburna sjukdomar, men här har snarast en straffande förbudslösning prioriterats i hopp om att det ska fungera att eliminera hela företeelsen. Anledningen är att narkotika allmänt i samhället betraktas som något som helst inte ska finnas, en dogmatisk inställning leder här till att olika åtgärder för att minska skador blivit högst politiserade, som sprutbytesprogrammen. Här tillämpas en nollvision som strävar efter noll narkotika.
Således rör sig ofta lösningar utefter en skala av acceptans och mindre av ett sammanhållet perspektiv som fokuserar på realistiska och humana lösningar. Varför inte en nollvision liknande trafikens på fler områden?
Skadereduktionsmodellen kan erbjuda folkhälsoarbetet större möjligheter att lindra skadeverkningar för såväl individer som samhället i stort. Den som allvarligt är intresserad av folkhälsoarbete bör först och främst ställa sig frågan: är det viktigare att minska skador av riskbeteenden än att driva en politik som avser att eliminera dem men som inte är realistisk?
Louise Persson
http://www.louisep.com
