Vi var några stycken å tittade på I skuggan av värmen i går kväll, de allra flesta opioidister, och alla var överens om att det var en skitbra film, även om några tyckte att det var lite jobbigt emellanåt.
Med stort kunnande och små medel har långfilms-debuterande regissören Beata Gårdeler lyckats med sitt uppsåt: ”att göra en svensk film som berör”. Utan att hänfalla åt billiga publikfriande tricks som schablonartade karikatyrer av heroinister och orgiastiska ”pundar”-scener förmedlar hon genom ”rising star”-hetingen Malin Crépins känsliga gestaltning på ett mästerligt sätt stora allmänmänskliga frågor som skuld, skam, ensamhet, rädsla, isolering, tillhörighet, utanförskap, längtan, kärlek - teman som i en heroinists liv alla är dragna till sin yttersta nakna gräns.
När polisen (Joel Kinnaman) upptäcker att väktaren Eva är injektions-heroinist har han redan sett människan, drabbats av kärleken och han kan inte som resten av omgivningen förskjuta henne. I deras ögon är hon redan synad, värderad, etiketterad och förvisad, någon som inte är värd hänsyn, respekt eller ens en chans att tas på allvar. 40 sekunder hos socialtjänsten och 50 sekunder på avgiftningen sammanfattar på ett kusligt sätt något som 60-minuters dokumentärer misslyckas med: att förmedla heroinistens utsatthet och vårdens oförstående skoningslösa stämpling. I en intervju i Gomorron Sverige säger Malin Crépin angående när dom smygfilmade på stan ”De blickar och det förakt man mötte var inte nådiga. Det glömmer man inte. Sånt sitter kvar.”
Att Lotta Thell slutligen inte bara givit sitt godkännande utan även gillande är det bästa betyg filmen kan få och jag böjer mig ner i vördnad och respekt och kysser tre par kvinnofötter.
I skuggan av värmen får 6 av 5 möjliga sprutor:
